Walking in my shoes

Vill bara påminna om att jag ALDRIG skriver för att få ert medlidande. Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig. Jag vill skriva för att öka förståelse för hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, neuropsykiatrisk diagnos och hur det är att vara ung vuxen.

Tvåhundra timmar terapi

.... men det gick inte.

Eller?

Just nu känns det lite jobbigt.
Jag har tjatfrågat om mer traumaterapi.
Nu ska jag få det också. Fyra gånger, varannan vecka.
Samtidigt kommer rädslan för att det ska bli värre igen eller att det inte hjälper.

Men samtidigt så kan jag ju inte veta om jag inte försöker.