Rutin och medvetenhet

Jag vet inte riktigt om det är en något mer depressiv period eller ja oavsett vad eller varför... Det känns som om jag just nu gör det mesta på rutin. För att jag måste.
Som om hoppet och livslusten hålls på paus.
Det går - men tårarna finns där så fort jag stannar upp.
Så jag fortsätter med rutiner och håller mig sysselsatt.
Försöker vara snäll mot mig själv.

Och jag har blivit mer medveten om mina (destruktiva) säkerhetsbeteenden och hur stor makt jag låter ätstörningen ta över mitt liv...
Det är kanske det som gör mest ont just nu. Medvetenheten och en smula bitterhet.
Varför har det blivit så fel?

Jag vet att det bara är jag själv som kan göra den stora förändringen. Att bli friskare. Att vara snäll mot mig själv.
Lätt är det inte. Men jag hoppas innerligt att det kommer gå ändå. Tillslut.

Idun v.3

Helt slut denna vecka också. Inte lika fysiskt trött - men mentalt känns det typ som att springa maraton.
Men det är så jäkla bra! Det går framåt! Två steg fram och ett tillbaka och ett steg fram och två bakåt... Det rör på sig.
Jag kanske inte ser hur och varför men jag börjar märka en positiv förändring - inte bara med maten.

T kommer äntligen hem imorgon. Två veckor där saknaden gjort sig påmind. Ser fram mot att få en vanlig helg tillsammans.
Oh ja, jag gillar när det är som vanligt. Rutiner är trygghet.

Hm.... nu tog orden slut. Men jag återkommer.

Var rädda om er.