Juletid

Juletid och julefrid... eller äsch.

Läget är okej trots att jul inte är nån favorit.
Maten går sådär. Började slarva redan innan julhelgen. Inte på grund av ätstörnings-ångest... mest för att nej jag vet faktiskt inte riktigt.
Slarv som lett till mackor i tid och otid. Och godis och kakor. Och kaffe i mängder.

Försöker komma tillbaka till bättre rutiner med havregrynsgröt till frukost och lagad mat till lunch och middag.
Men det är ju så gott med mackor ibland.
Skinka och rödbetssallad på mackorna är en stor favorit här nu. Så gott! Mums!

Åter till julen... bott hos mina föräldrar. Vi började redan på lillejulafton, alltså den 23:e, med middag (julmat) för moster o kusin.
Julafton - med tanken att nää vi ska nog inte göra så mycket...
Förmiddagsfika med mormor o morfar.
Bror och flickvän kom över på lunch (julmat) och fika.

Kalle på tv. Såg dock inte allt då hundarna behövde gå ut.
Pappa va ute på tomte-uppdrag.

På kvällen lagom till paketöppning och middag (mer julmat) trodde jag att jag höll på att bli sjuk - mådde så sjukt illa. Men det va nog mest kombon ångest, stress och julmat - för tur nog gick det över ganska fort.

Självklart såg vi på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Resten av kvällen va ganska lugn.

Igår (juldagen) tog vi det mest lugnt.
Idag är det annandagen. Hemma hos mig igen.
Varit på middag hos mormor och morfar tillsammans med mostrar och kusiner.
Nu nerbäddad i soffan med bolltäcke och värmekudde.

God fortsättning och gott slut på året. ☆

Inget speciellt

Eller ja jo lite speciellt är det nog idag ändå.
Igår blev en sämre dag (ni vet - göra för mycket för andra och glömma bort sina egna gränser...) så känns bra, till och med lyxigt att få landa i en bra dag.
Det har gått bra på praktiken, maten har funkat och efter melliset på eftermiddagen blev det en promenad. Så skönt!
Va ute typ en timme - gick inte för fort och gick inte några extra kilometer eller uppförsbackar.

Jag gick inte för att kompensera eller försöka gå ifrån ångesten.
Jag var ute för att det var skönt att va ute - rensa lite tankar, peppmusik på, andas frisk och kall luft!

Alldeles för många gånger har jag gått i just ångestens namn.
Att fly. Kompensera. Att gå tills det svartnar helt.

Men idag var ingen sådan gång!
Det var annorlunda idag. Det var bra idag!

Idun v.8

Tårarna är nära nu. Allting känns så stort.

Jag kommer sakna min grupp, aktiviteterna och behandlarna så mycket!
Ja, det är sista veckan nu.

Det är större än väntat.

Men det är inte helt slut. Jag har ju uppföljningen kvar hos min behandlare.
Annars hade jag nog inte klarat av det här.

Under veckan gjorde jag om testerna på riksät - skattning för att se ev. diagnos mm.
Resultatet - ingen diagnos!
Eller ja - i partiell remission har min behandlare förklarat.
Lycka! Jag är starkare än ätstörningen!

Har så mycket mer att berätta - men det får bli en annan gång för nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka mer.

Stolthet. Lycka. Separationsångest.

Tack till alla som gjort min resa möjlig. ♡

Idun v.7

Det har gått fort. Väldigt fort.
Dessutom förkyld igen.
Jobbar på att vara snällare mot mig själv.
Jag vill ju alltid kunna ge så mycket som är möjligt till alla omkring mig. Alltid.
Men då måste jag ju också ge till mig själv för att orka.

Veckan på Idun har bjudit på bra samtal i gruppen, både på vår fritid och under aktiviteterna (temagrupp, kroppskännedom, act-grupp och yoga).

Tisdagens kroppskännedom var en utmaning - bollmassage!
Jag klarade det!
Att ge massage var svårt. Svårt att lita på att jag gjorde rätt.
Att hålla fokus och våga lita på att det nog blev bra ändå.
Att få massage... ja helt otänkbart för några veckor sen.
Men nu gick det över förväntan.
Det var till och med ganska skönt.

Onsdagens bild blev inställd. Men det gjorde inget.
Följde med en annan i gruppen in till stan istället.
Vi kollade kläder och mellisfikade. Väldigt viktigt och betydelsefullt det med.

Torsdagens lunch med S är jag väldigt tacksam och glad för.

Väldigt bra samtal med min behandlare under veckan också. Som alltid.

Nu satsar jag på bra hemmaveckor som följs av min sista behandlingsvecka.
Så mycket känslor redan!

En dag i taget. Varje steg räknas.

Idun v.6

Skilsmässa pågår. Ätstörningen ska inte bestämma mer över mitt liv.
Nu gör jag slut.
Det är svårt och det tar tid.
Men jag vågar tro på att det är värt att ta den striden.

Ikväll slängde jag (äntligen) mina "bantningspiller".

Jag försöker använda tiden på Idun så bra det går - trots att min behandlare varit sjuk några dagar denna vecka.
Märker att det händer saker - jobbiga saker - men bra.

Fortfarande läskigt med framtiden - vad ska jag göra utan ätstörningen och alla frågor, tankar, funderingar och känslor.
Jag vet inte riktigt. Men jag vill tro att jag kan ändå.
För det går ju framåt.

Idun v.5

Veckan gick så fort!
Men det har varit en bra vecka. Lägger i en högre växel.
Är så obeskrivligt trött på ätstörningen nu. Visst är det läskigt att tänka sig en tillvaro utan den. Min bästa vän och värsta fiende.
Nej, nu vill jag något annat. Våga prova något nytt.
Det blir läskigt och det blir svårt - men det är värt det.

För övrigt råkade jag yttra något om att det va längesen jag va förkyld.... tji fick jag!
Igår provade jag kombon tokförkylning och migrän.
Rekommenderas inte!

Men förutom förkylningen så har veckan och helgen varit bra.

Nu vila. Laddar för nya tag.

Hårdsmält

Igår va det Suicidpreventiva dagen.
Hittar inte riktigt orden.
Det ligger så nära - men ändå med mer och mer avstånd.
Jag har gjort så många hemska försök att avsluta mitt liv - att göra mig så illa att det är svårt att beskriva vad som hänt och varför.
Men varje ny dag är ett steg längre ifrån den tiden.

Jag har också varit med om att behöva förlora en av de finaste vänner som inte orkade leva mer.
Den saknaden är ofattbar.

Idag vill jag leva. Visst kan jag många gånger känna att jag inte vet om jag orkar kämpa med allt som gör obeskrivligt ont.
Men jag vill ändå leva.

Jag hoppas att ni som läser min blogg orkar känna att livet är värt att leva.
Önskar att mina ord kan ge er förståelse, tröst och motivation.
Att ni orkar kämpa lite till - oavsett med vad.

Det handlar inte om att aldrig falla.
Det är att resa sig igen efter varje fall som är det viktigaste.

Idun v.4

En mindre kris och skit just nu, även kallad fyraveckorskrisen på Idun... kryss på den.
Hälften av behandlingsveckorna avklarade och hälften kvar (+ uppföljning).
Backar och går framåt samtidigt.

Det mesta känns förjävligt just nu - men försöker att acceptera istället för att agera.

Det kanske går ändå.

Rutin och medvetenhet

Jag vet inte riktigt om det är en något mer depressiv period eller ja oavsett vad eller varför... Det känns som om jag just nu gör det mesta på rutin. För att jag måste.
Som om hoppet och livslusten hålls på paus.
Det går - men tårarna finns där så fort jag stannar upp.
Så jag fortsätter med rutiner och håller mig sysselsatt.
Försöker vara snäll mot mig själv.

Och jag har blivit mer medveten om mina (destruktiva) säkerhetsbeteenden och hur stor makt jag låter ätstörningen ta över mitt liv...
Det är kanske det som gör mest ont just nu. Medvetenheten och en smula bitterhet.
Varför har det blivit så fel?

Jag vet att det bara är jag själv som kan göra den stora förändringen. Att bli friskare. Att vara snäll mot mig själv.
Lätt är det inte. Men jag hoppas innerligt att det kommer gå ändå. Tillslut.

Idun v.3

Helt slut denna vecka också. Inte lika fysiskt trött - men mentalt känns det typ som att springa maraton.
Men det är så jäkla bra! Det går framåt! Två steg fram och ett tillbaka och ett steg fram och två bakåt... Det rör på sig.
Jag kanske inte ser hur och varför men jag börjar märka en positiv förändring - inte bara med maten.

T kommer äntligen hem imorgon. Två veckor där saknaden gjort sig påmind. Ser fram mot att få en vanlig helg tillsammans.
Oh ja, jag gillar när det är som vanligt. Rutiner är trygghet.

Hm.... nu tog orden slut. Men jag återkommer.

Var rädda om er.

Efter semester

Varit hemifrån två veckor. Härligt och lite besvärligt.
Svårast är att starta om med rutiner och ensamheten igen.

Mellbystrand va trevligt och varmt.
Åhus ännu bättre.
Sol varje dag. Dåligt med bad dock.

Matschemat har inte alltid varit lätt att följa - men jag har nog försökt att göra bästa möjliga ändå.
Eftermiddagsmellis har ofta blivit fika och några kvällar glass eller godis- utan allt för mycket ångest. Inte kompenserat på destruktiva sätt. Inget alls.

Igår kväll blev det Otto-glass såklart! Ingen semester i Åhus utan glass.
Gott!

Märkte hur ångesten kom i kapp -  känslan av att vilja åka hem för att låta ätstörningen ta plats.
Svälta eller fortsätta äta.

Men det blev bättre ändå.

Nu startar jag om - med mer vanliga rutiner och semester på hemmaplan.

Samspelet

Förnuftsmässigt vet jag att detta bara är en (djup) svacka.
Det tar tid och det kommer att bli bättre.

Känslomässigt.... ja då känns det som om det bara blir värre och värre. Det tar ju aldrig slut.
Jag vill inte ha det så här.
Motgång.
Kaos.
Ångesten, all panik, alla tårar som svämmar över...

Hysteriskt trött.
Kan jag inte bara få sova tills det är över?

Typ så ja.

Försöker stå ut lite till. Som alltid.

Förnuft och känslor - hur vore det med lite mer samspel mellan er kanske?

Ultraljudet på sköldkörteln gick bra. Men man kunde se att den är förstorad. Vet inte vad som händer nu - får se vad läkaren säger.

Snart helg. På måndag åker jag och T på semestern söderut i landet.
Hoppas på vila och kunna tänka på annat.

Kraschar

Det är inte bra nu.
Livet - saker jag inte kan styra över krånglar. Blir kaos.

Går sönder inombords.

Myror i lägenheten igen.
Jobbigt.
Nej, förjävligt och förödande i mitt fall.
Ptsd-påslag.

Stressen, kontrollförlusten blir förlamande.

Orkar inte kämpa. Bor hos mamma just nu.
Ångesten att va själv i min lägenhet blir för mycket.

Det förstör så mycket. Min lägenhet är inte längre lugn och trygg. Det blir fel. Panik.

Försöker komma på en lösning.
Vilar.

Just nu har jag det bra med mamma. Vi kollar tv, dricker cider och äter chips.

Fokuserar på att inte krascha totalt.

Idun v.2

Framåt!

Andra behandlingsveckan nu.
Det är jobbigt att inse att jag fortfarande försöker med gamla mönster även när jag tror att jag tänker nytt.
Och jo, jag kan tänka nytt och friskare - men jag måste tillämpa det praktiskt och emotionellt också.

Kroppen är slut. Rastlös och trött och trasig mage.
Försöker vara snäll och vilar. Lite te på det också.

För övrigt så har jag varit på vårdcentralen och träffat min läkare angående hypotyreos-behandlingen. Medicinen ökas så hoppas på bättring.
Dock lite oro att sköldkörteln verkar förstorad. (Räcker det inte nu?)
Blir förmodligen ultraljudsundersökning.

Jag fortsätter framåt trots allt.

Kväll

Egentligen är det kanske sovtid nu. Men jag är rastlös.
Trött - men för orolig att gå och lägga mig.
Tränar på acceptans. Typ.

Som ni kanske har förstått gick första veckan på Idun otroligt bra.
En behandlingsvecka som nu följs av två veckor hemma.
Känner mig ganska peppad och lugn med det.

Idag har jag jobbat (eller arbetstränat, praktiserat... jaja)
och det har gått bra.
Samma sak imorgon med besök på Prima innan det, plus sommarfest och apt-möte efter det.
Lång dag. Fullt upp och förhoppningsvis väldigt lite spelutrymme för ätstörning och annan ångest.

Nähä tror nog att bolltäcket känns ganska lockande ändå...

God natt.

Idun v. 1

Dag två avklarad. Det går bra. Bättre än väntat - men såklart jobbigt. Allt är nytt och jobbigt att jobba med det som är svårt. Både maten, kroppen och alla tankar och känslor.

Men det går. Jag vill.
Är så trött på ätstörningen.
Jag vill bli fri(sk).

Torsdag

Galet trött imorse. Sov för länge, så blev bara att duscha och hoppa i kläderna för att bege sig till psykologen på SCÄ.
Ingen frukost och inget mellis på förmiddagen - illa...
Men! Det gick bra hos psykologen. Hon kommer finnas kvar även när (och efter) dagvården tar över.
Så skönt att få ha den tryggheten, att det inte behöver bli ett avslut just nu.

(Fick reda på igår att min läkare på Prima snart ska sluta. Tråkigt då jag tycker att den kontakten fungerat bra.)

Åter till dagen... snabbt besök på fältöversten för att fixa present och kolla lite. Hade egentligen tänkt utmana mig själv att äta lunch där - själv. Det gick inte.

Åkte till Alfa (daglig verksamhet) för att träffa min kp.
Vi fick ordning på lunchen, även om det blev lite sent (typ kl 14 för att va petig).
Fick stöd att få ordning på papper till ny ansökan om aktivitetsersättning.
Jag kan själv - men så mycket lättare med stöd.

Nästa äventyr va att möta boendestödet för att träffa en arbetsterapeut. Gick bra. Vi roddar i projekt bollväst. Går inte att få förskrivet som hjälpmedel - men finns andra vägar.
Fick som uppgift att fylla i veckoschema med vad som ger och tar energi. Lite klurigt men kan vara nyttigt.

På tal om nyttigt - eller inte.
Försökte rätta till matschemat under eftermiddagen. Hm...
Melliset blev först ett halvt päron innan besöket hos arbetsterapeuten. Hann inte äta upp hela och ville inte äta klart under mötet...
Hur som efter det blev det lite tid över med boendestödet. Vi bestämde oss för att gå till deras lokal och dricka te.
Eftersom det bara blev ett halvt päron så rättade jag till det med att äta ett till päron när vi drack te.
Ätstörningsmässigt kändes det fel - men jag gjorde det ändå!

Middagen (hemma) gick okej. Belönade mig med en kopp kaffe efteråt. Ingen kräkning eller träning.

Har hittat en ny Plopp. Med rabarber!
Kanske smakar på den nu ikväll. Eller imorgon.

Slut på vardagstankar för denna gång.

Var rädda om er. ♡

Det blir bättre.

Står ut.
Det blir bättre.

Tillbaka i min lägenhet efter en vecka hos föräldrarna (och hos T under helgen såklart).
Lite svajigt och luftrörskatarr.
Men det går.

Det blir bättre.
Stå ut.

Veckan bjuder på jobb och avslut med psykologen på öppenvården på SCÄ (ni vet nog redan vad jag tycker om avslut och nya kontakter...). Kan knappt fatta att dagvården börjar nästa vecka. Heja heja!

Och i helgen är T bortrest. Men deppar inte helt för det.
Jag och en av bästa vännerna ska på fest hos en annan bästis! Yihoo!

Jag står ut.
Det blir bättre!

Så ont.

Motgång på motgång.
Energiförbrukningen är totalt i botten.
Känns sådär lägligt när jag ska försöka ladda inför dagvården.
Det är tomt. Hårt. Det gör ont.
Kaos.

Känns sjukt fånigt att inte våga vara i min lägenhet - för det är myror där.
Bor för tillfället hos mina föräldrar.

Men egentligen orkar jag inte det heller.

Vet inte vad jag ska göra för att orka. Jag orkar inte just nu. Ingenting.

Lättnaden

Dagens samtal på SCÄ blev oväntat bra.
Jag gillar min behandlare, men som redan nämnt har jag varit osäker på om den hjälp jag får i nuläget är tillräcklig.
Tydligen har min behandlare funderat över samma sak.
Nu har vi kommit fram till att hon ska skriva remiss till dagvården.
Lättnad!

Beredd på lång väntetid. Fortsätter hos min behandlare tills vidare.

Det känns bra.

Just nu

Kämpar på med vardagen.
Trötthet men iallafall inte lika mycket på bristnigsgränsnivå.

Nu försöker jag njuta och se fördel med att äta tidigare middag än vanligt - kaffe på maten!

Satsar på en lugn kväll.
Kanske till och med orkar virka.

Imorgon blir det jobb och besök på SCÄ.
45 min med sin behandlare per vecka känns ibland väldigt otillräckligt. Men de säger att det ska funka... försöker lita på det.

Jag försöker. Alltid.

Lite till

Jag vill orka - lite till.

Försöker acceptera att tårarna rinner, trycket i bröstkorgen, klumpen i halsen, att det gör ont. Överallt. Kroppen skriker - vila. Måste vila. Sluta.
(Orkar inte.)

Men jag fortsätter. Lite till.
Ser inget annat alternativ.

Lite till.

Upprättelse

Känns lite som upprättelse - mått botten i typ nästan två månader och nu äntligen heter det något annat än bara "ångest".
Nu hoppas jag att rätt diagnos och pyttedos medicin kan hjälpa.
Från hyper till hypotyreos.

Jag vill leva. ♡

Rocka sockorna

Idag är jag med och rockar sockorna.
Men alla lika, olika och unika är lika viktiga att kämpa för varje dag. ♡☆♡

Livstecken och rödbeta

Note to self - rödbetsjuice (Brämhults) är inte tillräckligt god för att köpas igen.
Försöker nu pigga upp det med att göra smoothie av den med hallon, blåbär, vaniljpulver och honung.
Jaja, nyttigt med rödbeta...

Är snart inne på min tredje vecka med illamåendet.
Efter två besök på vårdcentralen - som resulterade i ett besök på medicinakuten så konstaterades att det är sköldkörteln som strular.
Förmodligen hypertyreos.
Kroppen går på högvarv.

Hoppas och väntar på att skovet ska gå över. Eller iallafall lugna sig lite...

Var rädda om er. På återseende.

Sämre dagar

En vecka med oförklarligt illamående.
(Trodde först influensan - men febern försvann efter en dag.)
Kanske en så enkel orsak att det är lite mycket just nu.
Men försöker göra mitt bästa ändå.
Det vore skönt med lite medvind dock.

Var rädda om er.

Jag hatar dig

Älskade jävla äckliga ätstörning - jag hatar dig!
Du förstör så mycket.
Så mycket tid och uppmärksamhet som går åt dig.
Som går till att försöka bli fri från dig.
Att äta.
Ett krig.
Du har tagit min kropp som slagfält.
Men jag tänker inte låta dig segra.
Det kommer säkert ta tid.
Det kommer att vara svårt.
Att slåss.
Men du ska fan inte få vinna över mig.

Är så sjukt trött på att höra och att inse "men det syns ju inte på dig".
Nej, jag är inte underviktig nu.
Men tankemässigt är det värre än nånsin. För att inte tala om hur det är känslomässigt.
Jag känner mig groteskt ful och ännu äckligare.

Jag vill bara slippa känna mig så grymt äcklig. Hela tiden.

Fan.

Att vara snäll

Försöker vara extra snäll mot mig själv just nu.
Maten går sådär. Men jag kan lova att jag verkligen försöker.

Ikväll lyxar jag till det med smoothie-glass.

För att göra "Mias snälla smoothie-glass" behöver du...

Banan (helst fryst - i bitar)
Avokado
Frysta bär (de du gillar alt har hemma)
(eventuell lite honung som sötning)
Liten skvätt vatten/mjölk/kokosmjölk - så går det lättare att mixa.

Mixa! Servera i ett fint glas, favoritkopp eller en skål.

Njut och tänk en snäll tanke om dig själv. ♡

För dig

Det ofattbara har hänt.
En vän har lämnat oss.
Hon valde att avsluta sitt liv.
Det känns hårt att skriva det, men så är det.
Och det är hårt. Fruktansvärt hårt.

Vi kanske inte var nära vänner.
Men hon var en av mina finaste vänner.

Massor med frågor, saknad, förtvivlan, tomhet.

Tårar.

Nu ska jag överleva.
Leva för dig.

För dig.
Finaste A. ♡
Vila i frid.

Framåt!

Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men det är tårar av glädje, tacksamhet och förhoppning.
Så lättad!

Varit på möte (nr 2) på SCÄ tillsammans med min ssk från Prima (öppenvården - psyk) och mitt boendestöd.
Fick träffa min blivande behandlare.
Känns så bra!

Förra mötet slutade i tårar, förtvivlan och allt kändes så övermäktigt.
Denna gången va så stor skillnad.

Nu ser jag en väg framåt.
Den kommer vara allt annat än rak eller lätt.
Men jag vet att det kommer att gå. Framåt!

Hej livet!

Att kämpa

När destruktiva kontakter som man försökt glömma och förtränga - plötsligt kommer upp som vänförslag här på fb.
Skrika är inte tillräckligt. Tårarna finns inte tillgängligt.
Blockering. Illamående. Panik.

Varför?
Varför?
Vad har jag gjort för fel?

(fuck ptsd fuck ångest)

Nu har jag lugnat mig.
Pratat med fina vänner.
Tänkvärda ord.

Ord som får mig att orka.
Att orka fortsätta.

Då - var längesen, flera år sen - har redan varit.

Nu är jag trygg.

Ingen kan eller ska tvinga mig till saker mot min vilja, slå eller hota mig.

Jag äger min egen kropp och min vilja.

Det är mitt liv.

Jag tar kontrollen över det.

Tack ♡

Sådärja såklart

En förkylning kommer aldrig lägligt.
Va redan sänkt innan.
Låg, trött, slut på reservkraft. Så kanske inte alls konstigt att bli förkyld då.
Men det blir så jobbigt! Att inte kunna göra det jag vill eller vanligtvis orkar.
Stanna hemma från praktiken och eventuella möten är en sak...
Men att inte kunna vara hos T nu i helgen är det som känns svårast.
Ångest - i just nu ofrivillig ensamhet.

Och jag har tydligen inte lärt mig det där med att ta det lugnt när jag är sjuk. Blir uppvarvad.
Tvättstugan kunde egentligen väntat, men nähäpp. Hur som snart klar.

Försöker andas, acceptera och ta det lugnt.

Det blir bra tillslut.

Mitt i allt kaos

Det är mycket som händer nu. Kanske till och med för mycket.
Men det går ändå. Måste gå.

Mitt i allt kaos är jag ändå väldigt tacksam att det finns så mycket friskhet i mig att jag själv kan ringa akut-teamet och fråga efter mer medicin för att klara av kvällen och natten - för att slippa avdelningen.
Det gick att lösa. Jag fick medicin och fick sova hemma i min säng.

Är också tacksam att det gick bra att ringa till läkaren idag - det var gårdagens deal för att få medicin, att själv ta kontakt med öppenvården för att berätta vad som hänt och hur vi går vidare.
Min läkare lyssnade och det kändes tryggt med vetskapen att vi ska träffas nästa vecka.
Fick dessutom nytt recept på vb-medicin som jag vet fungerar.
Det blir bra.

För att inte glömma, så klart obeskrivligt tacksam att ha världens bästa pojkvän.
Fina vänner och bra boendestöd.

Kanske inte helt ser ljuset i det hela än men jag vet att jag orkar stå ut ändå. Det kommer att bli ljusare igen.

Babysteps.

Back to basic

Vardag igen. Nu laddar jag om.
Det kommer att bli bra.
Jag hoppas att det blir bra. Bättre.