Jag vill orka - lite till.
Försöker acceptera att tårarna rinner, trycket i bröstkorgen, klumpen i halsen, att det gör ont. Överallt. Kroppen skriker - vila. Måste vila. Sluta.
(Orkar inte.)
Men jag fortsätter. Lite till.
Ser inget annat alternativ.
Lite till.
Känns lite som upprättelse - mått botten i typ nästan två månader och nu äntligen heter det något annat än bara "ångest".
Nu hoppas jag att rätt diagnos och pyttedos medicin kan hjälpa.
Från hyper till hypotyreos.
Jag vill leva. ♡
Idag är jag med och rockar sockorna.
Men alla lika, olika och unika är lika viktiga att kämpa för varje dag. ♡☆♡
