Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men det är tårar av glädje, tacksamhet och förhoppning.
Så lättad!
Varit på möte (nr 2) på SCÄ tillsammans med min ssk från Prima (öppenvården - psyk) och mitt boendestöd.
Fick träffa min blivande behandlare.
Känns så bra!
Förra mötet slutade i tårar, förtvivlan och allt kändes så övermäktigt.
Denna gången va så stor skillnad.
Nu ser jag en väg framåt.
Den kommer vara allt annat än rak eller lätt.
Men jag vet att det kommer att gå. Framåt!
Hej livet!
När destruktiva kontakter som man försökt glömma och förtränga - plötsligt kommer upp som vänförslag här på fb.
Skrika är inte tillräckligt. Tårarna finns inte tillgängligt.
Blockering. Illamående. Panik.
Varför?
Varför?
Vad har jag gjort för fel?
(fuck ptsd fuck ångest)
Nu har jag lugnat mig.
Pratat med fina vänner.
Tänkvärda ord.
Ord som får mig att orka.
Att orka fortsätta.
Då - var längesen, flera år sen - har redan varit.
Nu är jag trygg.
Ingen kan eller ska tvinga mig till saker mot min vilja, slå eller hota mig.
Jag äger min egen kropp och min vilja.
Det är mitt liv.
Jag tar kontrollen över det.
Tack ♡
En förkylning kommer aldrig lägligt.
Va redan sänkt innan.
Låg, trött, slut på reservkraft. Så kanske inte alls konstigt att bli förkyld då.
Men det blir så jobbigt! Att inte kunna göra det jag vill eller vanligtvis orkar.
Stanna hemma från praktiken och eventuella möten är en sak...
Men att inte kunna vara hos T nu i helgen är det som känns svårast.
Ångest - i just nu ofrivillig ensamhet.
Och jag har tydligen inte lärt mig det där med att ta det lugnt när jag är sjuk. Blir uppvarvad.
Tvättstugan kunde egentligen väntat, men nähäpp. Hur som snart klar.
Försöker andas, acceptera och ta det lugnt.
Det blir bra tillslut.
Det är mycket som händer nu. Kanske till och med för mycket.
Men det går ändå. Måste gå.
Mitt i allt kaos är jag ändå väldigt tacksam att det finns så mycket friskhet i mig att jag själv kan ringa akut-teamet och fråga efter mer medicin för att klara av kvällen och natten - för att slippa avdelningen.
Det gick att lösa. Jag fick medicin och fick sova hemma i min säng.
Är också tacksam att det gick bra att ringa till läkaren idag - det var gårdagens deal för att få medicin, att själv ta kontakt med öppenvården för att berätta vad som hänt och hur vi går vidare.
Min läkare lyssnade och det kändes tryggt med vetskapen att vi ska träffas nästa vecka.
Fick dessutom nytt recept på vb-medicin som jag vet fungerar.
Det blir bra.
För att inte glömma, så klart obeskrivligt tacksam att ha världens bästa pojkvän.
Fina vänner och bra boendestöd.
Kanske inte helt ser ljuset i det hela än men jag vet att jag orkar stå ut ändå. Det kommer att bli ljusare igen.
Babysteps.
Vardag igen. Nu laddar jag om.
Det kommer att bli bra.
Jag hoppas att det blir bra. Bättre.
