Helt slut denna vecka också. Inte lika fysiskt trött - men mentalt känns det typ som att springa maraton.
Men det är så jäkla bra! Det går framåt! Två steg fram och ett tillbaka och ett steg fram och två bakåt... Det rör på sig.
Jag kanske inte ser hur och varför men jag börjar märka en positiv förändring - inte bara med maten.
T kommer äntligen hem imorgon. Två veckor där saknaden gjort sig påmind. Ser fram mot att få en vanlig helg tillsammans.
Oh ja, jag gillar när det är som vanligt. Rutiner är trygghet.
Hm.... nu tog orden slut. Men jag återkommer.
Var rädda om er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar