Hårdsmält

Igår va det Suicidpreventiva dagen.
Hittar inte riktigt orden.
Det ligger så nära - men ändå med mer och mer avstånd.
Jag har gjort så många hemska försök att avsluta mitt liv - att göra mig så illa att det är svårt att beskriva vad som hänt och varför.
Men varje ny dag är ett steg längre ifrån den tiden.

Jag har också varit med om att behöva förlora en av de finaste vänner som inte orkade leva mer.
Den saknaden är ofattbar.

Idag vill jag leva. Visst kan jag många gånger känna att jag inte vet om jag orkar kämpa med allt som gör obeskrivligt ont.
Men jag vill ändå leva.

Jag hoppas att ni som läser min blogg orkar känna att livet är värt att leva.
Önskar att mina ord kan ge er förståelse, tröst och motivation.
Att ni orkar kämpa lite till - oavsett med vad.

Det handlar inte om att aldrig falla.
Det är att resa sig igen efter varje fall som är det viktigaste.