Egentligen kan det nog bli en uppsats om ämnet - men inte nu.
Ikväll trillar tårarna för nu va det sista gången med en av vikarierna som jag lärde mig att tycka om väldigt fort.
Att först våga ha tillit och sen bygga upp en relation. Det är stort om man vandrar i mina skor.
Och sen... ännu värre.
Separation.
Jag tillhör dem som har extra svårt för just separationer. Det finns anledningar till varför, men som just nu ikväll inte är det viktigaste.
Ikväll är det viktigaste att bara acceptera att det är jobbigt, att jag är ledsen och försöka stå ut ändå.
Bra reflektion! :-) kraaam
SvaraRadera