Mumsigt matprat

Mums mums mums!
Ikväll blev det Lesscarbs kyckling allt i ett. Med en klick avokadoröra. (Ja, jag kan nog leva på avokado.)

http://lesscarbs.se/lchf-lunch-och-middag/kyckling-allt-i-ett/ 

Denna vecka provar jag och min kompis R en matkasse från Lesscarbs och gastrofy.

Läs mer här.
https://www.gastrofy.se/chef/fanny 

Jo, jag försöker laga mat (och äta) så ofta som jag orkar. Då särskilt viktigt att det ska vara god mat.
Därför gillar jag Lesscarbs recept. Alltid lika gott och okomplicerat att tillaga.

Käftsmäll till ätstörningen.
Punkt.

Vissa dagar

Igår var ingen höjdardag - men efter mycket om och men så tog jag mig ändå iväg till praktiken. Var där så länge jag orkade. Hem och landa lite och vidare till T.

Är hos T idag med. Hoppades såklart på en bättre dag, men nej inte idag.

Det skriker ångest i kroppen. Lederna och musklerna gör ont i ren protest. Illamåendet.
Känslig för intryck.
Finns ingen ork.

(fuck ångest. fuck ptsd.)

Just nu har jag gömt mig i soffan. T fick gå och handla själv.

Har till och med tagit en oxascand, vilket typ aldrig händer - bara vissa dagar.

Hoppas på ett gladare inlägg nästa gång.

Rosa bandet

Rosa bandet - så viktigt och så bra.
Men det gör så ont att jag går sönder just nu.

Och sju och fyra år av saknad.

Fan och helvetes jävla skit.

Onsdag

Filmen "Min lilla syster" var grymt bra (och grymt jobbig).
Innan dess lunch på stan.
Tur att jag hade en favoritboendestödjare med
Morgonen blev dubbelt upp på Prima. Först EMDR och sen träffa ssk efter det.

Kortslutning i hjärnkontoret efter det.

Walking in my shoes

Vill bara påminna om att jag ALDRIG skriver för att få ert medlidande. Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig. Jag vill skriva för att öka förståelse för hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, neuropsykiatrisk diagnos och hur det är att vara ung vuxen.

Tvåhundra timmar terapi

.... men det gick inte.

Eller?

Just nu känns det lite jobbigt.
Jag har tjatfrågat om mer traumaterapi.
Nu ska jag få det också. Fyra gånger, varannan vecka.
Samtidigt kommer rädslan för att det ska bli värre igen eller att det inte hjälper.

Men samtidigt så kan jag ju inte veta om jag inte försöker.

En svag punkt

Egentligen kan det nog bli en uppsats om ämnet - men inte nu.

Ikväll trillar tårarna för nu va det sista gången med en av vikarierna som jag lärde mig att tycka om väldigt fort.

Att först våga ha tillit och sen bygga upp en relation. Det är stort om man vandrar i mina skor.

Och sen... ännu värre.
Separation.

Jag tillhör dem som har extra svårt för just separationer. Det finns anledningar till varför, men som just nu ikväll inte är det viktigaste.

Ikväll är det viktigaste att bara acceptera att det är jobbigt, att jag är ledsen och försöka stå ut ändå.