Tårarna är nära nu. Allting känns så stort.
Jag kommer sakna min grupp, aktiviteterna och behandlarna så mycket!
Ja, det är sista veckan nu.
Det är större än väntat.
Men det är inte helt slut. Jag har ju uppföljningen kvar hos min behandlare.
Annars hade jag nog inte klarat av det här.
Under veckan gjorde jag om testerna på riksät - skattning för att se ev. diagnos mm.
Resultatet - ingen diagnos!
Eller ja - i partiell remission har min behandlare förklarat.
Lycka! Jag är starkare än ätstörningen!
Har så mycket mer att berätta - men det får bli en annan gång för nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka mer.
Stolthet. Lycka. Separationsångest.
Tack till alla som gjort min resa möjlig. ♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar