Förvånad - näpp

Faktum är att jag inte är förvånad över hur det är just nu. Brist på vanliga rutiner och medicinförändringar är vad som får mig att falla ur balans. Inte farligt mycket - men tillräckligt för att uppfylla kriterierna för en kortare inläggning (bara över helgen, hemma igen).
Jag är heller inte förvånad över min reaktion att vara på psykosavdelningen (pga platsbrist).
Jag blir rädd och otrygg när jag inte kan läsa av personerna i min närhet.
Jag pratar inte så mycket personalen som jag inte riktigt känner. Orkar inte förklara - rädd för att inte bli lyssnad på, förstådd eller avvisad. Så jag sväljer gråten lite till och torkar tårar i tystnad.
Svarar att det är lite jobbigt men okej om nu någon skulle fråga.
Pratar lite med de andra patienterna som tar kontakt för att vara snäll och trevlig (och för att försöka hitta ett litet lufthål ut ur ångestdimman).

Och maten då? Mia mumsar...? Första kvällen stod ångesten upp i halsen så slapp äta då.
Glutenfria måltider var inte avdelningens bästa sida. Frukosten blev filmjölk. Fick glutenfritt knäckebröd till det med bäst före datum hemligstämplat. Självklart med en stor dos ångest, lite frossa och ont i kroppen.
Lunch under halv bevakning. Personalen improviserade ihop upptinad köttfärs och ris. Åt halva portionen och sen kom ångesten.
Jag vill ha kontroll över vad jag äter...
Det blir heller inte bättre av orolig stämning på avd och äckelångest som ständigt hackar om hur äcklig jag blir för varje tugga. Äcklig. Äcklig. Äcklig.
Middagen (repris av lunchen) bortförklarades med gråtklump i halsen att jag ju faktiskt ätit lunch.
Kompromiss blev filmjölk till kvällsfikat lite senare (med lite ångest och magont strösslat på det).

Efter ytterligare en portion filmjölk - dagens frukost alltså, blev det ett kort utskrivningssamtal för att kunna åka och möta boendestöd för läkarbesök på öppenvården.
Det gick bra.

Antalet kaffekoppar under vistelsen på avd är okänt/hemligt.

Och tur att jag fick med mig min målarbok och några pennor.
(Hade kanske överlevt annars ändå. Avd hade gjort om ett helt bord i matsalen där man kunde sitta och måla med både vattenfärger och tuschpennor. Där fanns också utskrivna mandalas att måla - och massor med färdigmålade upsatta på väggen vid bordet).

Nu tar jag nya tag på hemmaplan.

Hej.

Semestertider

Det kanske inte är nån större nyhet att jag som är känslig för det här med ändrade rutiner, stora som små,  nu sitter med blandade känslor och tankar inför semestern.
Laddar inför en (och en halv) vecka i Skåne med T.

Istället för att gå in på mer jobbigt, för det blir mest bokstavstrassel...
Så kommer en bild. Har massor med smultron i backen bakom huset.

Vi hörs. Ha det så bra ni kan. 😊

Trööögt

Just nu går det lite trögt. Kämpar för att hålla igång viktiga rutiner.
Mediciner som ska ändras också. Betyder emotionell berg- och dalbana. Väldigt motoriskt rastlös.  Men jag ger mig inte.
Det kommer att bli bättre.

Några få veckor kvar på jobbet innan semestern. Då blir det Skåne med älsklingen. :-)

Nu ska jag dyka in i målarboken.

Utkast till ett brev

"Ingen ska se mig gå ner mig,
jag kommer tillbaka."

- L.W

Teater och lite till

I helgen var vi på Stadsteatern och såg "Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten".
Grymt bra! Om ni har möjlighet att se den - så gör det! I annat fall så rekommenderas boken.  Författare Mark Haddon.

För övrigt pendlar jag i tröttperioder. Men går framåt i livet ändå,  typ.
Ikväll blir det att sitta med målarboken (Kreativitet och mindfulness).

Matprat

Okejrå... korten på bordet. Den senaste tiden har det varit ganska struligt med maten. Det blir ångest helt enkelt (tror inte att jag behöver förklara så mycket mer om det).
Jag tappar bort det där med struktur, glömmer bort hur hunger och mättnad känns. Att jag dessutom använt/använder mat och träning som självskadebeteende är ju kanske inte heller en hemlighet.
Men nu försöker jag verkligen hitta andra konstruktiva verktyg mot ångesten än att äta (för mycket) och sen kräkas. Eller att gå timslånga promenader tills energin är helt slut och det snöar svarta prickar framför ögonen.
Det måste dessutom bli slut på att ha kaffe som energikälla. Kaffe ska drickas för att det är gott - inte för att orka med det jag ska göra.

Egentligen vet jag ju att jag måste äta och ungefär hur mycket.  Men att få tanke till handling,  som ska kännas bra - det är ju liksom lite av en annan femma.
Så nu har jag fått kontakt med en kostrådgivare. Träffade denna underbara människa för första gången igår.
Lättnaden går knappt att beskriva. Känslan efter första samtalet. Att verkligen få hjälp som jag tror på.
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta på vägen hem.  Det kändes så bra! :-)

Kolla gärna in hennes hemsida

http://lesscarbs.se/

Massor med spännande och goda recept!

Snälla människor

Jag har varit med om något väldigt fint!
För någon vecka sedan såg jag ett lypsyl med Lilla My på, upplagt i en Mumin-grupp. Frågade hur man kunde få tag på ett sådant.  Fick svar att det va en som kunde köpa ett till mig. (Men inget svar om hur jag skulle betala.)
När jag tittade i brevlådan igår låg ett litet paket. Blev så glad! Läs på kortet så förstår ni säkert. :-) ♡