Rosa bandet

Rosa bandet - så viktigt och så bra.
Men det gör så ont att jag går sönder just nu.

Och sju och fyra år av saknad.

Fan och helvetes jävla skit.

Onsdag

Filmen "Min lilla syster" var grymt bra (och grymt jobbig).
Innan dess lunch på stan.
Tur att jag hade en favoritboendestödjare med
Morgonen blev dubbelt upp på Prima. Först EMDR och sen träffa ssk efter det.

Kortslutning i hjärnkontoret efter det.

Walking in my shoes

Vill bara påminna om att jag ALDRIG skriver för att få ert medlidande. Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig. Jag vill skriva för att öka förståelse för hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, neuropsykiatrisk diagnos och hur det är att vara ung vuxen.

Tvåhundra timmar terapi

.... men det gick inte.

Eller?

Just nu känns det lite jobbigt.
Jag har tjatfrågat om mer traumaterapi.
Nu ska jag få det också. Fyra gånger, varannan vecka.
Samtidigt kommer rädslan för att det ska bli värre igen eller att det inte hjälper.

Men samtidigt så kan jag ju inte veta om jag inte försöker.

En svag punkt

Egentligen kan det nog bli en uppsats om ämnet - men inte nu.

Ikväll trillar tårarna för nu va det sista gången med en av vikarierna som jag lärde mig att tycka om väldigt fort.

Att först våga ha tillit och sen bygga upp en relation. Det är stort om man vandrar i mina skor.

Och sen... ännu värre.
Separation.

Jag tillhör dem som har extra svårt för just separationer. Det finns anledningar till varför, men som just nu ikväll inte är det viktigaste.

Ikväll är det viktigaste att bara acceptera att det är jobbigt, att jag är ledsen och försöka stå ut ändå.

Förvånad - näpp

Faktum är att jag inte är förvånad över hur det är just nu. Brist på vanliga rutiner och medicinförändringar är vad som får mig att falla ur balans. Inte farligt mycket - men tillräckligt för att uppfylla kriterierna för en kortare inläggning (bara över helgen, hemma igen).
Jag är heller inte förvånad över min reaktion att vara på psykosavdelningen (pga platsbrist).
Jag blir rädd och otrygg när jag inte kan läsa av personerna i min närhet.
Jag pratar inte så mycket personalen som jag inte riktigt känner. Orkar inte förklara - rädd för att inte bli lyssnad på, förstådd eller avvisad. Så jag sväljer gråten lite till och torkar tårar i tystnad.
Svarar att det är lite jobbigt men okej om nu någon skulle fråga.
Pratar lite med de andra patienterna som tar kontakt för att vara snäll och trevlig (och för att försöka hitta ett litet lufthål ut ur ångestdimman).

Och maten då? Mia mumsar...? Första kvällen stod ångesten upp i halsen så slapp äta då.
Glutenfria måltider var inte avdelningens bästa sida. Frukosten blev filmjölk. Fick glutenfritt knäckebröd till det med bäst före datum hemligstämplat. Självklart med en stor dos ångest, lite frossa och ont i kroppen.
Lunch under halv bevakning. Personalen improviserade ihop upptinad köttfärs och ris. Åt halva portionen och sen kom ångesten.
Jag vill ha kontroll över vad jag äter...
Det blir heller inte bättre av orolig stämning på avd och äckelångest som ständigt hackar om hur äcklig jag blir för varje tugga. Äcklig. Äcklig. Äcklig.
Middagen (repris av lunchen) bortförklarades med gråtklump i halsen att jag ju faktiskt ätit lunch.
Kompromiss blev filmjölk till kvällsfikat lite senare (med lite ångest och magont strösslat på det).

Efter ytterligare en portion filmjölk - dagens frukost alltså, blev det ett kort utskrivningssamtal för att kunna åka och möta boendestöd för läkarbesök på öppenvården.
Det gick bra.

Antalet kaffekoppar under vistelsen på avd är okänt/hemligt.

Och tur att jag fick med mig min målarbok och några pennor.
(Hade kanske överlevt annars ändå. Avd hade gjort om ett helt bord i matsalen där man kunde sitta och måla med både vattenfärger och tuschpennor. Där fanns också utskrivna mandalas att måla - och massor med färdigmålade upsatta på väggen vid bordet).

Nu tar jag nya tag på hemmaplan.

Hej.

Semestertider

Det kanske inte är nån större nyhet att jag som är känslig för det här med ändrade rutiner, stora som små,  nu sitter med blandade känslor och tankar inför semestern.
Laddar inför en (och en halv) vecka i Skåne med T.

Istället för att gå in på mer jobbigt, för det blir mest bokstavstrassel...
Så kommer en bild. Har massor med smultron i backen bakom huset.

Vi hörs. Ha det så bra ni kan. 😊