Sådärja såklart

En förkylning kommer aldrig lägligt.
Va redan sänkt innan.
Låg, trött, slut på reservkraft. Så kanske inte alls konstigt att bli förkyld då.
Men det blir så jobbigt! Att inte kunna göra det jag vill eller vanligtvis orkar.
Stanna hemma från praktiken och eventuella möten är en sak...
Men att inte kunna vara hos T nu i helgen är det som känns svårast.
Ångest - i just nu ofrivillig ensamhet.

Och jag har tydligen inte lärt mig det där med att ta det lugnt när jag är sjuk. Blir uppvarvad.
Tvättstugan kunde egentligen väntat, men nähäpp. Hur som snart klar.

Försöker andas, acceptera och ta det lugnt.

Det blir bra tillslut.

Mitt i allt kaos

Det är mycket som händer nu. Kanske till och med för mycket.
Men det går ändå. Måste gå.

Mitt i allt kaos är jag ändå väldigt tacksam att det finns så mycket friskhet i mig att jag själv kan ringa akut-teamet och fråga efter mer medicin för att klara av kvällen och natten - för att slippa avdelningen.
Det gick att lösa. Jag fick medicin och fick sova hemma i min säng.

Är också tacksam att det gick bra att ringa till läkaren idag - det var gårdagens deal för att få medicin, att själv ta kontakt med öppenvården för att berätta vad som hänt och hur vi går vidare.
Min läkare lyssnade och det kändes tryggt med vetskapen att vi ska träffas nästa vecka.
Fick dessutom nytt recept på vb-medicin som jag vet fungerar.
Det blir bra.

För att inte glömma, så klart obeskrivligt tacksam att ha världens bästa pojkvän.
Fina vänner och bra boendestöd.

Kanske inte helt ser ljuset i det hela än men jag vet att jag orkar stå ut ändå. Det kommer att bli ljusare igen.

Babysteps.

Back to basic

Vardag igen. Nu laddar jag om.
Det kommer att bli bra.
Jag hoppas att det blir bra. Bättre.

Batteri urladdat

(Ja det va längesen jag skrev nåt här nu. Det går upp och ned - men framåt.)

Idag är en sån där jobbig dag. Inte för att det är massor med ångest. Nej, det handlar om för lite energi.
Att vara så trött både fysiskt och psykiskt att tårarna bränner bakom ögonlocken och kroppen skriker av illamående och huvudvärk.
Energimätaren blinkar ilsket rött.
Batterinivån är för låg.
Varför vet jag inte. Det bara blir så ibland.
Inte lika ofta som förut men någon eller några dagar per månad.

Jag vet att en del i detta läget kan lägga i en extra växel och ändå köra på i nästan vanligt tempo och klara vardagen. Kanske med en värktablett och några extra koppar kaffe.
Det gjorde jag också förut - körde på lite till för att det va det som förväntades av mig.

Nu vet jag att jag mår bättre av att vara hemma och vara "sjuk" de dagarna när batteriet är slut.
För jag har lärt mig att jag kommer tillbaka till vardagen fortare efter en batteriladdnings-dag än att köra huvudet i kaklet flera gånger om.

Vissa kanske tycker att detta låter obegripligt eller kanske till och med tramsigt. Ni får gärna tycka det.

Jag övar på att acceptera hur jag fungerar.

Mumsigt matprat

Mums mums mums!
Ikväll blev det Lesscarbs kyckling allt i ett. Med en klick avokadoröra. (Ja, jag kan nog leva på avokado.)

http://lesscarbs.se/lchf-lunch-och-middag/kyckling-allt-i-ett/ 

Denna vecka provar jag och min kompis R en matkasse från Lesscarbs och gastrofy.

Läs mer här.
https://www.gastrofy.se/chef/fanny 

Jo, jag försöker laga mat (och äta) så ofta som jag orkar. Då särskilt viktigt att det ska vara god mat.
Därför gillar jag Lesscarbs recept. Alltid lika gott och okomplicerat att tillaga.

Käftsmäll till ätstörningen.
Punkt.

Vissa dagar

Igår var ingen höjdardag - men efter mycket om och men så tog jag mig ändå iväg till praktiken. Var där så länge jag orkade. Hem och landa lite och vidare till T.

Är hos T idag med. Hoppades såklart på en bättre dag, men nej inte idag.

Det skriker ångest i kroppen. Lederna och musklerna gör ont i ren protest. Illamåendet.
Känslig för intryck.
Finns ingen ork.

(fuck ångest. fuck ptsd.)

Just nu har jag gömt mig i soffan. T fick gå och handla själv.

Har till och med tagit en oxascand, vilket typ aldrig händer - bara vissa dagar.

Hoppas på ett gladare inlägg nästa gång.

Rosa bandet

Rosa bandet - så viktigt och så bra.
Men det gör så ont att jag går sönder just nu.

Och sju och fyra år av saknad.

Fan och helvetes jävla skit.