En vecka med oförklarligt illamående.
(Trodde först influensan - men febern försvann efter en dag.)
Kanske en så enkel orsak att det är lite mycket just nu.
Men försöker göra mitt bästa ändå.
Det vore skönt med lite medvind dock.
Var rädda om er.
Älskade jävla äckliga ätstörning - jag hatar dig!
Du förstör så mycket.
Så mycket tid och uppmärksamhet som går åt dig.
Som går till att försöka bli fri från dig.
Att äta.
Ett krig.
Du har tagit min kropp som slagfält.
Men jag tänker inte låta dig segra.
Det kommer säkert ta tid.
Det kommer att vara svårt.
Att slåss.
Men du ska fan inte få vinna över mig.
Är så sjukt trött på att höra och att inse "men det syns ju inte på dig".
Nej, jag är inte underviktig nu.
Men tankemässigt är det värre än nånsin. För att inte tala om hur det är känslomässigt.
Jag känner mig groteskt ful och ännu äckligare.
Jag vill bara slippa känna mig så grymt äcklig. Hela tiden.
Fan.
Försöker vara extra snäll mot mig själv just nu.
Maten går sådär. Men jag kan lova att jag verkligen försöker.
Ikväll lyxar jag till det med smoothie-glass.
För att göra "Mias snälla smoothie-glass" behöver du...
Banan (helst fryst - i bitar)
Avokado
Frysta bär (de du gillar alt har hemma)
(eventuell lite honung som sötning)
Liten skvätt vatten/mjölk/kokosmjölk - så går det lättare att mixa.
Mixa! Servera i ett fint glas, favoritkopp eller en skål.
Njut och tänk en snäll tanke om dig själv. ♡
Det ofattbara har hänt.
En vän har lämnat oss.
Hon valde att avsluta sitt liv.
Det känns hårt att skriva det, men så är det.
Och det är hårt. Fruktansvärt hårt.
Vi kanske inte var nära vänner.
Men hon var en av mina finaste vänner.
Massor med frågor, saknad, förtvivlan, tomhet.
Tårar.
Nu ska jag överleva.
Leva för dig.
För dig.
Finaste A. ♡
Vila i frid.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men det är tårar av glädje, tacksamhet och förhoppning.
Så lättad!
Varit på möte (nr 2) på SCÄ tillsammans med min ssk från Prima (öppenvården - psyk) och mitt boendestöd.
Fick träffa min blivande behandlare.
Känns så bra!
Förra mötet slutade i tårar, förtvivlan och allt kändes så övermäktigt.
Denna gången va så stor skillnad.
Nu ser jag en väg framåt.
Den kommer vara allt annat än rak eller lätt.
Men jag vet att det kommer att gå. Framåt!
Hej livet!
När destruktiva kontakter som man försökt glömma och förtränga - plötsligt kommer upp som vänförslag här på fb.
Skrika är inte tillräckligt. Tårarna finns inte tillgängligt.
Blockering. Illamående. Panik.
Varför?
Varför?
Vad har jag gjort för fel?
(fuck ptsd fuck ångest)
Nu har jag lugnat mig.
Pratat med fina vänner.
Tänkvärda ord.
Ord som får mig att orka.
Att orka fortsätta.
Då - var längesen, flera år sen - har redan varit.
Nu är jag trygg.
Ingen kan eller ska tvinga mig till saker mot min vilja, slå eller hota mig.
Jag äger min egen kropp och min vilja.
Det är mitt liv.
Jag tar kontrollen över det.
Tack ♡
En förkylning kommer aldrig lägligt.
Va redan sänkt innan.
Låg, trött, slut på reservkraft. Så kanske inte alls konstigt att bli förkyld då.
Men det blir så jobbigt! Att inte kunna göra det jag vill eller vanligtvis orkar.
Stanna hemma från praktiken och eventuella möten är en sak...
Men att inte kunna vara hos T nu i helgen är det som känns svårast.
Ångest - i just nu ofrivillig ensamhet.
Och jag har tydligen inte lärt mig det där med att ta det lugnt när jag är sjuk. Blir uppvarvad.
Tvättstugan kunde egentligen väntat, men nähäpp. Hur som snart klar.
Försöker andas, acceptera och ta det lugnt.
Det blir bra tillslut.
