Kämpar på med vardagen.
Trötthet men iallafall inte lika mycket på bristnigsgränsnivå.
Nu försöker jag njuta och se fördel med att äta tidigare middag än vanligt - kaffe på maten!
Satsar på en lugn kväll.
Kanske till och med orkar virka.
Imorgon blir det jobb och besök på SCÄ.
45 min med sin behandlare per vecka känns ibland väldigt otillräckligt. Men de säger att det ska funka... försöker lita på det.
Jag försöker. Alltid.
Jag vill orka - lite till.
Försöker acceptera att tårarna rinner, trycket i bröstkorgen, klumpen i halsen, att det gör ont. Överallt. Kroppen skriker - vila. Måste vila. Sluta.
(Orkar inte.)
Men jag fortsätter. Lite till.
Ser inget annat alternativ.
Lite till.
Känns lite som upprättelse - mått botten i typ nästan två månader och nu äntligen heter det något annat än bara "ångest".
Nu hoppas jag att rätt diagnos och pyttedos medicin kan hjälpa.
Från hyper till hypotyreos.
Jag vill leva. ♡
Idag är jag med och rockar sockorna.
Men alla lika, olika och unika är lika viktiga att kämpa för varje dag. ♡☆♡
Note to self - rödbetsjuice (Brämhults) är inte tillräckligt god för att köpas igen.
Försöker nu pigga upp det med att göra smoothie av den med hallon, blåbär, vaniljpulver och honung.
Jaja, nyttigt med rödbeta...
Är snart inne på min tredje vecka med illamåendet.
Efter två besök på vårdcentralen - som resulterade i ett besök på medicinakuten så konstaterades att det är sköldkörteln som strular.
Förmodligen hypertyreos.
Kroppen går på högvarv.
Hoppas och väntar på att skovet ska gå över. Eller iallafall lugna sig lite...
Var rädda om er. På återseende.
En vecka med oförklarligt illamående.
(Trodde först influensan - men febern försvann efter en dag.)
Kanske en så enkel orsak att det är lite mycket just nu.
Men försöker göra mitt bästa ändå.
Det vore skönt med lite medvind dock.
Var rädda om er.
Älskade jävla äckliga ätstörning - jag hatar dig!
Du förstör så mycket.
Så mycket tid och uppmärksamhet som går åt dig.
Som går till att försöka bli fri från dig.
Att äta.
Ett krig.
Du har tagit min kropp som slagfält.
Men jag tänker inte låta dig segra.
Det kommer säkert ta tid.
Det kommer att vara svårt.
Att slåss.
Men du ska fan inte få vinna över mig.
Är så sjukt trött på att höra och att inse "men det syns ju inte på dig".
Nej, jag är inte underviktig nu.
Men tankemässigt är det värre än nånsin. För att inte tala om hur det är känslomässigt.
Jag känner mig groteskt ful och ännu äckligare.
Jag vill bara slippa känna mig så grymt äcklig. Hela tiden.
Fan.
