En mindre kris och skit just nu, även kallad fyraveckorskrisen på Idun... kryss på den.
Hälften av behandlingsveckorna avklarade och hälften kvar (+ uppföljning).
Backar och går framåt samtidigt.
Det mesta känns förjävligt just nu - men försöker att acceptera istället för att agera.
Det kanske går ändå.
Jag vet inte riktigt om det är en något mer depressiv period eller ja oavsett vad eller varför... Det känns som om jag just nu gör det mesta på rutin. För att jag måste.
Som om hoppet och livslusten hålls på paus.
Det går - men tårarna finns där så fort jag stannar upp.
Så jag fortsätter med rutiner och håller mig sysselsatt.
Försöker vara snäll mot mig själv.
Och jag har blivit mer medveten om mina (destruktiva) säkerhetsbeteenden och hur stor makt jag låter ätstörningen ta över mitt liv...
Det är kanske det som gör mest ont just nu. Medvetenheten och en smula bitterhet.
Varför har det blivit så fel?
Jag vet att det bara är jag själv som kan göra den stora förändringen. Att bli friskare. Att vara snäll mot mig själv.
Lätt är det inte. Men jag hoppas innerligt att det kommer gå ändå. Tillslut.
Helt slut denna vecka också. Inte lika fysiskt trött - men mentalt känns det typ som att springa maraton.
Men det är så jäkla bra! Det går framåt! Två steg fram och ett tillbaka och ett steg fram och två bakåt... Det rör på sig.
Jag kanske inte ser hur och varför men jag börjar märka en positiv förändring - inte bara med maten.
T kommer äntligen hem imorgon. Två veckor där saknaden gjort sig påmind. Ser fram mot att få en vanlig helg tillsammans.
Oh ja, jag gillar när det är som vanligt. Rutiner är trygghet.
Hm.... nu tog orden slut. Men jag återkommer.
Var rädda om er.
Varit hemifrån två veckor. Härligt och lite besvärligt.
Svårast är att starta om med rutiner och ensamheten igen.
Mellbystrand va trevligt och varmt.
Åhus ännu bättre.
Sol varje dag. Dåligt med bad dock.
Matschemat har inte alltid varit lätt att följa - men jag har nog försökt att göra bästa möjliga ändå.
Eftermiddagsmellis har ofta blivit fika och några kvällar glass eller godis- utan allt för mycket ångest. Inte kompenserat på destruktiva sätt. Inget alls.
Igår kväll blev det Otto-glass såklart! Ingen semester i Åhus utan glass.
Gott!
Märkte hur ångesten kom i kapp - känslan av att vilja åka hem för att låta ätstörningen ta plats.
Svälta eller fortsätta äta.
Men det blev bättre ändå.
Nu startar jag om - med mer vanliga rutiner och semester på hemmaplan.
Förnuftsmässigt vet jag att detta bara är en (djup) svacka.
Det tar tid och det kommer att bli bättre.
Känslomässigt.... ja då känns det som om det bara blir värre och värre. Det tar ju aldrig slut.
Jag vill inte ha det så här.
Motgång.
Kaos.
Ångesten, all panik, alla tårar som svämmar över...
Hysteriskt trött.
Kan jag inte bara få sova tills det är över?
Typ så ja.
Försöker stå ut lite till. Som alltid.
Förnuft och känslor - hur vore det med lite mer samspel mellan er kanske?
Ultraljudet på sköldkörteln gick bra. Men man kunde se att den är förstorad. Vet inte vad som händer nu - får se vad läkaren säger.
Snart helg. På måndag åker jag och T på semestern söderut i landet.
Hoppas på vila och kunna tänka på annat.
Det är inte bra nu.
Livet - saker jag inte kan styra över krånglar. Blir kaos.
Går sönder inombords.
Myror i lägenheten igen.
Jobbigt.
Nej, förjävligt och förödande i mitt fall.
Ptsd-påslag.
Stressen, kontrollförlusten blir förlamande.
Orkar inte kämpa. Bor hos mamma just nu.
Ångesten att va själv i min lägenhet blir för mycket.
Det förstör så mycket. Min lägenhet är inte längre lugn och trygg. Det blir fel. Panik.
Försöker komma på en lösning.
Vilar.
Just nu har jag det bra med mamma. Vi kollar tv, dricker cider och äter chips.
Fokuserar på att inte krascha totalt.
Framåt!
Andra behandlingsveckan nu.
Det är jobbigt att inse att jag fortfarande försöker med gamla mönster även när jag tror att jag tänker nytt.
Och jo, jag kan tänka nytt och friskare - men jag måste tillämpa det praktiskt och emotionellt också.
Kroppen är slut. Rastlös och trött och trasig mage.
Försöker vara snäll och vilar. Lite te på det också.
För övrigt så har jag varit på vårdcentralen och träffat min läkare angående hypotyreos-behandlingen. Medicinen ökas så hoppas på bättring.
Dock lite oro att sköldkörteln verkar förstorad. (Räcker det inte nu?)
Blir förmodligen ultraljudsundersökning.
Jag fortsätter framåt trots allt.
