Tystnad.

Egentligen kan jag skriva hur mycket som helst - massor med tankar och känslor. Men jag orkar inte just nu. Orden blir till tårar istället.
Det kanske kommer en annan gång när jag orkar lite mer.

Livet fortsätter. Ibland gör det fruktansvärt ont och känns så orättvist. Ibland går det en hel dag som känns bra - eller iallafall okej.

Sen sist har jag hunnit med en till resa. Var med T i Leipzig.
Det var spännande. Ångesten sa in i det sista att jag inte skulle åka. Men jag gjorde det ändå.
Och trots viss ångest periodvis så kunde jag faktiskt uppskatta resan.
Vi hann med två konserter och en opera.

Nu blir det te och kvällsmellis.

Var rädda om er. ♡

Vardagsbrus

Återhämtad efter tre veckors förkylning och periodvis mer ångest än vanligt.

Helgen som passerade spenderades med T i Helsingfors. Det var väldigt trevligt (och såklart utmanande).
Lustigt nog så inga muminfynd - förutom lite godis på båten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det mesta går ganska bra. Ätstörningen spökar lite ibland - men vore ju konstigt att inte ha bakslag ibland.

Det jobbigaste är dock att trots att det går så bra med allt är det något inuti mig som vrålar ut sin sorg och ilska över allt och ingenting.
Känner mig så otacksam.

Ibland vill jag inget annat än att självskada, slippa känna, försvinna....
Varför vet jag inte riktigt.

För egentligen så vill jag ju leva ändå.
Typ.

Minne

Jag är inte den att skryta med bra närminne eller arbetsminne. Men men!
Nu vet jag att det är något jag ska göra - men vad?
Ni vet när man håller på med något och kommer på något man ska hämta eller göra snabbt.... och där tar det stopp.
Kan trösta mig med att det nog löser sig ändå tillslut med vad det nu än kan va.
Däremot har jag kanske lite bättre detaljminne - och ännu bättre "känslominne". Alltså att komma ihåg sånt som berört mig mycket. Men som kanske inte är lika viktigt för nån annan som också va med om samma sak.

Nog om detta.
Idag är det tydligen ett år sen jag fick remissen skickad till Idun (dagvården).
Vilken resa det varit! Den är inte slut än heller som tur är.
Otroligt tacksam för att jag fick chansen. ♡

Nu borde jag fixa middag. Det va dock inte det jag hade problem med nyss att komma på.... förblir ett mindre mysterium ett tag till.

Ja, just det. Påsken va okej. Släktmiddag byttes dock ut mot tokförkylning för min del.
Men jag och T har ätit ägg och så hade jag fixat överraskning med gömda kinderägg till oss båda.

Livet blir ju sällan som man tänkt sig - men kan bli ganska bra ändå.

Hej hej.

Balans?

Just nu - eller ja, sen några veckor tillbaka, märker jag hur jag saknar att ha en mer hållbar balans i vardagen.

Jag kör på - för jag vill så gärna orka med allt. Allt som jag upplever och tror att alla andra orkar med - men som jag många gånger inte klarar av på samma sätt.

Och jag slår på mig själv så hårt varje gång jag inser att jag inte orkat.

Jag tycker verkligen om min praktikplats - jättemycket. Men jag vet att det är en del som blir fel där. Raster glöms bort - för att jag inte riktigt vågat.
Jag vill så gärna vara alla till lags.

Rädslan att inte duga kostar så mycket.
Så mycket att jag kör på så hårt att jag vissa dagar när jag är ledig knappt tar mig ur sängen och nästan kräks av att bara orka stå upp i duschen.

Det skäms jag över.

Torsdags blev en sådan dag.... efter mycket om och men tog jag mig tillslut iväg till min dagverksamhet och hade möte med min kontaktperson där.
Frågan blev såklart varför jag va där istället för att bara va hemma och vila.
Mitt svar blev att jag inte stod ut med ångesten hemma - jag behövde göra något för att bryta affekten.
Som en vägg av extrem trötthet och känslor som exploderar i varje atom.
Jag kan inte vila då - för allt blir så övermäktigt.

Däremot ställde jag in kvällens planer. Middag på stan och konsert med T.
Dåligt samvete.... jo tack.

Hur som helst så från och med kommande vecka så blir det raster inräknat på praktiken.
Hur det går vet jag inte - men jag måste försöka.

Nu är det helg. Som tur är gör vi inte så mycket denna helg.
Fortfarande väldigt trött i kroppen och lite vinglig.
Kom iallafall ut på en liten promenad och följde med och handlade på eftermiddagen.

Jag kämpar på.

Helg och vardag

Vardagen funkar ganska bra just nu.
Rundar av helgen som spenderats hos T.

Igår va vi på Liljevalchs Vårsalong.
Vi orkade dessutom med att kolla in lite bokrea och lyxfikade på Espresso house.
Vi hade egentligen tänkt äta middag ute men vi insåg att soppa och rostat bröd hemma passade ännu bättre.

Idag har vi knappt lämnat soffan - Vasaloppet och mer skidåkning på tv.
Klagar inte då det va rätt skönt att vila.

Kvällen har bjudit på boendestöd. Håller på att lära känna ny personal.
Går över förväntan. Väldigt trevligt.

Nu dricker jag kaffe trots att klockan är mycket. Chokladbit till det är inte tokigt alls.
Nerbäddad i soffan med bolltäcket och värmekudde.
Tigerbalsam i nacken dessutom.
Tycker att huvudvärken blir mer hanterbar då.

Har huvudvärk/migrän lite för ofta ibland.... Men ja, orkar inte ta tag i det just nu.
Så kör på med tigerbalsam (nacke, axlar och bakom öronen) och värktabletter.

Men som sagt - annars funkar vardagen rätt bra just nu.
Ibland blir jag dock galet trött så att jag inte vet om jag ens orkar skrika eller gråta.
Men det går över -  och mer och mer sällan leder det till destruktiva ångestspiraler.

Jag kämpar på - som vanligt.

Slå tillbaka

Bloggandet känns lite av just nu. Kommer inte på vad jag ska skriva - men försöker ändå.

Tacksam över några booster-dagar tillsammans med S. ♡
(Och tack J för stöd - och alla ni andra också.)

Men gisses vad dubbelt allt kan vara. Så arg på allt vad ätstörningar heter och beter sig.
Det gör så ont att se någon annan sitta så hårt fast i ätstörningens klor.... ilskan, frustrationen, sorgen och maktlösheten över att se hur hårt det är att kämpa.

Men likaså blir jag varm inombords när jag ser att kämparglöden finns där.

Jag vill så gärna kunna hjälpa andra.

Försöker lita på att jag gör något bra när jag visar att jag fortsätter att kämpa.

Ätstörningen har vunnit många slag och strider. Men jag är inte klar ännu.

Jag ska slå tillbaka.

Tuffare tid

Vardagen - att upprätthålla rutiner, att hantera ångesten och kämpa mot ätstörningen.
Just nu går det sådär.

Jag hör ätstörningen så tydligt och ofta nu. Försöker att inte lyda, men det är inte alltid som det går.

Blir besviken i dubbel bemärkelse. Att jag fortfarande fastnar så lätt - och att jag slår på mig själv när jag trillat dit.

Jag vet ju bättre - men samtidigt vet jag inte alls. Framtid.
Att våga satsa (trots ovisshet och panik).

Det går upp och ner - men förhoppningsvis framåt ändå.