Idun v.8

Tårarna är nära nu. Allting känns så stort.

Jag kommer sakna min grupp, aktiviteterna och behandlarna så mycket!
Ja, det är sista veckan nu.

Det är större än väntat.

Men det är inte helt slut. Jag har ju uppföljningen kvar hos min behandlare.
Annars hade jag nog inte klarat av det här.

Under veckan gjorde jag om testerna på riksät - skattning för att se ev. diagnos mm.
Resultatet - ingen diagnos!
Eller ja - i partiell remission har min behandlare förklarat.
Lycka! Jag är starkare än ätstörningen!

Har så mycket mer att berätta - men det får bli en annan gång för nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka mer.

Stolthet. Lycka. Separationsångest.

Tack till alla som gjort min resa möjlig. ♡

Idun v.7

Det har gått fort. Väldigt fort.
Dessutom förkyld igen.
Jobbar på att vara snällare mot mig själv.
Jag vill ju alltid kunna ge så mycket som är möjligt till alla omkring mig. Alltid.
Men då måste jag ju också ge till mig själv för att orka.

Veckan på Idun har bjudit på bra samtal i gruppen, både på vår fritid och under aktiviteterna (temagrupp, kroppskännedom, act-grupp och yoga).

Tisdagens kroppskännedom var en utmaning - bollmassage!
Jag klarade det!
Att ge massage var svårt. Svårt att lita på att jag gjorde rätt.
Att hålla fokus och våga lita på att det nog blev bra ändå.
Att få massage... ja helt otänkbart för några veckor sen.
Men nu gick det över förväntan.
Det var till och med ganska skönt.

Onsdagens bild blev inställd. Men det gjorde inget.
Följde med en annan i gruppen in till stan istället.
Vi kollade kläder och mellisfikade. Väldigt viktigt och betydelsefullt det med.

Torsdagens lunch med S är jag väldigt tacksam och glad för.

Väldigt bra samtal med min behandlare under veckan också. Som alltid.

Nu satsar jag på bra hemmaveckor som följs av min sista behandlingsvecka.
Så mycket känslor redan!

En dag i taget. Varje steg räknas.

Idun v.6

Skilsmässa pågår. Ätstörningen ska inte bestämma mer över mitt liv.
Nu gör jag slut.
Det är svårt och det tar tid.
Men jag vågar tro på att det är värt att ta den striden.

Ikväll slängde jag (äntligen) mina "bantningspiller".

Jag försöker använda tiden på Idun så bra det går - trots att min behandlare varit sjuk några dagar denna vecka.
Märker att det händer saker - jobbiga saker - men bra.

Fortfarande läskigt med framtiden - vad ska jag göra utan ätstörningen och alla frågor, tankar, funderingar och känslor.
Jag vet inte riktigt. Men jag vill tro att jag kan ändå.
För det går ju framåt.

Idun v.5

Veckan gick så fort!
Men det har varit en bra vecka. Lägger i en högre växel.
Är så obeskrivligt trött på ätstörningen nu. Visst är det läskigt att tänka sig en tillvaro utan den. Min bästa vän och värsta fiende.
Nej, nu vill jag något annat. Våga prova något nytt.
Det blir läskigt och det blir svårt - men det är värt det.

För övrigt råkade jag yttra något om att det va längesen jag va förkyld.... tji fick jag!
Igår provade jag kombon tokförkylning och migrän.
Rekommenderas inte!

Men förutom förkylningen så har veckan och helgen varit bra.

Nu vila. Laddar för nya tag.

Hårdsmält

Igår va det Suicidpreventiva dagen.
Hittar inte riktigt orden.
Det ligger så nära - men ändå med mer och mer avstånd.
Jag har gjort så många hemska försök att avsluta mitt liv - att göra mig så illa att det är svårt att beskriva vad som hänt och varför.
Men varje ny dag är ett steg längre ifrån den tiden.

Jag har också varit med om att behöva förlora en av de finaste vänner som inte orkade leva mer.
Den saknaden är ofattbar.

Idag vill jag leva. Visst kan jag många gånger känna att jag inte vet om jag orkar kämpa med allt som gör obeskrivligt ont.
Men jag vill ändå leva.

Jag hoppas att ni som läser min blogg orkar känna att livet är värt att leva.
Önskar att mina ord kan ge er förståelse, tröst och motivation.
Att ni orkar kämpa lite till - oavsett med vad.

Det handlar inte om att aldrig falla.
Det är att resa sig igen efter varje fall som är det viktigaste.

Idun v.4

En mindre kris och skit just nu, även kallad fyraveckorskrisen på Idun... kryss på den.
Hälften av behandlingsveckorna avklarade och hälften kvar (+ uppföljning).
Backar och går framåt samtidigt.

Det mesta känns förjävligt just nu - men försöker att acceptera istället för att agera.

Det kanske går ändå.

Rutin och medvetenhet

Jag vet inte riktigt om det är en något mer depressiv period eller ja oavsett vad eller varför... Det känns som om jag just nu gör det mesta på rutin. För att jag måste.
Som om hoppet och livslusten hålls på paus.
Det går - men tårarna finns där så fort jag stannar upp.
Så jag fortsätter med rutiner och håller mig sysselsatt.
Försöker vara snäll mot mig själv.

Och jag har blivit mer medveten om mina (destruktiva) säkerhetsbeteenden och hur stor makt jag låter ätstörningen ta över mitt liv...
Det är kanske det som gör mest ont just nu. Medvetenheten och en smula bitterhet.
Varför har det blivit så fel?

Jag vet att det bara är jag själv som kan göra den stora förändringen. Att bli friskare. Att vara snäll mot mig själv.
Lätt är det inte. Men jag hoppas innerligt att det kommer gå ändå. Tillslut.