Juletid

Juletid och julefrid... eller äsch.

Läget är okej trots att jul inte är nån favorit.
Maten går sådär. Började slarva redan innan julhelgen. Inte på grund av ätstörnings-ångest... mest för att nej jag vet faktiskt inte riktigt.
Slarv som lett till mackor i tid och otid. Och godis och kakor. Och kaffe i mängder.

Försöker komma tillbaka till bättre rutiner med havregrynsgröt till frukost och lagad mat till lunch och middag.
Men det är ju så gott med mackor ibland.
Skinka och rödbetssallad på mackorna är en stor favorit här nu. Så gott! Mums!

Åter till julen... bott hos mina föräldrar. Vi började redan på lillejulafton, alltså den 23:e, med middag (julmat) för moster o kusin.
Julafton - med tanken att nää vi ska nog inte göra så mycket...
Förmiddagsfika med mormor o morfar.
Bror och flickvän kom över på lunch (julmat) och fika.

Kalle på tv. Såg dock inte allt då hundarna behövde gå ut.
Pappa va ute på tomte-uppdrag.

På kvällen lagom till paketöppning och middag (mer julmat) trodde jag att jag höll på att bli sjuk - mådde så sjukt illa. Men det va nog mest kombon ångest, stress och julmat - för tur nog gick det över ganska fort.

Självklart såg vi på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Resten av kvällen va ganska lugn.

Igår (juldagen) tog vi det mest lugnt.
Idag är det annandagen. Hemma hos mig igen.
Varit på middag hos mormor och morfar tillsammans med mostrar och kusiner.
Nu nerbäddad i soffan med bolltäcke och värmekudde.

God fortsättning och gott slut på året. ☆

Inget speciellt

Eller ja jo lite speciellt är det nog idag ändå.
Igår blev en sämre dag (ni vet - göra för mycket för andra och glömma bort sina egna gränser...) så känns bra, till och med lyxigt att få landa i en bra dag.
Det har gått bra på praktiken, maten har funkat och efter melliset på eftermiddagen blev det en promenad. Så skönt!
Va ute typ en timme - gick inte för fort och gick inte några extra kilometer eller uppförsbackar.

Jag gick inte för att kompensera eller försöka gå ifrån ångesten.
Jag var ute för att det var skönt att va ute - rensa lite tankar, peppmusik på, andas frisk och kall luft!

Alldeles för många gånger har jag gått i just ångestens namn.
Att fly. Kompensera. Att gå tills det svartnar helt.

Men idag var ingen sådan gång!
Det var annorlunda idag. Det var bra idag!

Idun v.8

Tårarna är nära nu. Allting känns så stort.

Jag kommer sakna min grupp, aktiviteterna och behandlarna så mycket!
Ja, det är sista veckan nu.

Det är större än väntat.

Men det är inte helt slut. Jag har ju uppföljningen kvar hos min behandlare.
Annars hade jag nog inte klarat av det här.

Under veckan gjorde jag om testerna på riksät - skattning för att se ev. diagnos mm.
Resultatet - ingen diagnos!
Eller ja - i partiell remission har min behandlare förklarat.
Lycka! Jag är starkare än ätstörningen!

Har så mycket mer att berätta - men det får bli en annan gång för nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka mer.

Stolthet. Lycka. Separationsångest.

Tack till alla som gjort min resa möjlig. ♡

Idun v.7

Det har gått fort. Väldigt fort.
Dessutom förkyld igen.
Jobbar på att vara snällare mot mig själv.
Jag vill ju alltid kunna ge så mycket som är möjligt till alla omkring mig. Alltid.
Men då måste jag ju också ge till mig själv för att orka.

Veckan på Idun har bjudit på bra samtal i gruppen, både på vår fritid och under aktiviteterna (temagrupp, kroppskännedom, act-grupp och yoga).

Tisdagens kroppskännedom var en utmaning - bollmassage!
Jag klarade det!
Att ge massage var svårt. Svårt att lita på att jag gjorde rätt.
Att hålla fokus och våga lita på att det nog blev bra ändå.
Att få massage... ja helt otänkbart för några veckor sen.
Men nu gick det över förväntan.
Det var till och med ganska skönt.

Onsdagens bild blev inställd. Men det gjorde inget.
Följde med en annan i gruppen in till stan istället.
Vi kollade kläder och mellisfikade. Väldigt viktigt och betydelsefullt det med.

Torsdagens lunch med S är jag väldigt tacksam och glad för.

Väldigt bra samtal med min behandlare under veckan också. Som alltid.

Nu satsar jag på bra hemmaveckor som följs av min sista behandlingsvecka.
Så mycket känslor redan!

En dag i taget. Varje steg räknas.

Idun v.6

Skilsmässa pågår. Ätstörningen ska inte bestämma mer över mitt liv.
Nu gör jag slut.
Det är svårt och det tar tid.
Men jag vågar tro på att det är värt att ta den striden.

Ikväll slängde jag (äntligen) mina "bantningspiller".

Jag försöker använda tiden på Idun så bra det går - trots att min behandlare varit sjuk några dagar denna vecka.
Märker att det händer saker - jobbiga saker - men bra.

Fortfarande läskigt med framtiden - vad ska jag göra utan ätstörningen och alla frågor, tankar, funderingar och känslor.
Jag vet inte riktigt. Men jag vill tro att jag kan ändå.
För det går ju framåt.

Idun v.5

Veckan gick så fort!
Men det har varit en bra vecka. Lägger i en högre växel.
Är så obeskrivligt trött på ätstörningen nu. Visst är det läskigt att tänka sig en tillvaro utan den. Min bästa vän och värsta fiende.
Nej, nu vill jag något annat. Våga prova något nytt.
Det blir läskigt och det blir svårt - men det är värt det.

För övrigt råkade jag yttra något om att det va längesen jag va förkyld.... tji fick jag!
Igår provade jag kombon tokförkylning och migrän.
Rekommenderas inte!

Men förutom förkylningen så har veckan och helgen varit bra.

Nu vila. Laddar för nya tag.

Hårdsmält

Igår va det Suicidpreventiva dagen.
Hittar inte riktigt orden.
Det ligger så nära - men ändå med mer och mer avstånd.
Jag har gjort så många hemska försök att avsluta mitt liv - att göra mig så illa att det är svårt att beskriva vad som hänt och varför.
Men varje ny dag är ett steg längre ifrån den tiden.

Jag har också varit med om att behöva förlora en av de finaste vänner som inte orkade leva mer.
Den saknaden är ofattbar.

Idag vill jag leva. Visst kan jag många gånger känna att jag inte vet om jag orkar kämpa med allt som gör obeskrivligt ont.
Men jag vill ändå leva.

Jag hoppas att ni som läser min blogg orkar känna att livet är värt att leva.
Önskar att mina ord kan ge er förståelse, tröst och motivation.
Att ni orkar kämpa lite till - oavsett med vad.

Det handlar inte om att aldrig falla.
Det är att resa sig igen efter varje fall som är det viktigaste.