Nytt år

Nytt år - nya möjligheter.
Okej, så klyschigt, men ändå.
Det känns som om 2017 gick väldigt fort.
Minnet sviktar men det jag kommer ihåg är resan till Helsingfors i maj och Leipzig i juni. Såklart med T.

För övrigt började jag jobba ( praktiken) mer på småbarnsavdelningen och lämnade köket.
Det blev mycket bättre.

Sommaren och semestern spenderades till viss del i Mellbystrand och sen Åhus.

Avslutade semestern och startade min jobbperiod med rejäl luftrörskatarr/lunginflammation.
Men det gick ju bra tillslut det med...

I augusti avslutades min kontakt på SCÄ. Stort tack till all personal på Idun och andra viktiga personer. Tack!

Kanske inte helt frisk. Men jag har kommit långt.
Ätstörningen styr inte längre min vardag. Spökar lite då och då, men det det går ändå framåt trots snedsteg ibland.

I oktober började jag hos en ny psykolog (efter mycket om och men) på Prima (Lidingö).
Det är så otroligt bra och samtidigt så extremt jobbigt.
Nu har jag någon som vågar knacka på min skyddsmur.
Skrämmande, men så bra.
Dessutom äntligen en chans att få jobba djupare. Se orsaker och inte bara lindra symtomen.

Första gångerna gick jag därifrån med panik.
Särskilt när jag dessutom stressade på i för högt tempo på jobbet och hantera det faktum att jag ytterligare en gång behöver byta kontaktperson/arbetscoach på Alfa.

Nu har jag sen några veckor tillbaka gått ned i tid på jobbet.
Det kändes fel och jobbigt - men ett måste för att det ska bli bättre långsiktigt.

Det känns ganska bra nu att det är ett nytt år, för november och december var mest mörkt och tungt.

En seger att överleva julen.
Nyår togs det mest lugnt.

Nyårsdagen bjöd på en mindre tankemässig kris.
För jag är ju nästintill expert på att trassla in mig i förväntningar (mina egna och vad jag tror är andras om mig) och att jämföra mig lite för mycket med hur andra har det.

Men egentligen vet jag att det är ytterst få som har ett perfekt liv - så orimligt och onödigt att satsa på glittriga luftslott.
Och jag kanske inte gjort samma saker eller lika mycket som mina jämnåriga vänner.
Men jag vet att jag gjort massor med saker ändå.
Lärt mig så mycket som andra kanske inte har ens en tanke på utforska - eller vad man nu vill kalla det.

Min resa är annorlunda - men den räknas också.

Tystnad.

Egentligen kan jag skriva hur mycket som helst - massor med tankar och känslor. Men jag orkar inte just nu. Orden blir till tårar istället.
Det kanske kommer en annan gång när jag orkar lite mer.

Livet fortsätter. Ibland gör det fruktansvärt ont och känns så orättvist. Ibland går det en hel dag som känns bra - eller iallafall okej.

Sen sist har jag hunnit med en till resa. Var med T i Leipzig.
Det var spännande. Ångesten sa in i det sista att jag inte skulle åka. Men jag gjorde det ändå.
Och trots viss ångest periodvis så kunde jag faktiskt uppskatta resan.
Vi hann med två konserter och en opera.

Nu blir det te och kvällsmellis.

Var rädda om er. ♡

Vardagsbrus

Återhämtad efter tre veckors förkylning och periodvis mer ångest än vanligt.

Helgen som passerade spenderades med T i Helsingfors. Det var väldigt trevligt (och såklart utmanande).
Lustigt nog så inga muminfynd - förutom lite godis på båten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det mesta går ganska bra. Ätstörningen spökar lite ibland - men vore ju konstigt att inte ha bakslag ibland.

Det jobbigaste är dock att trots att det går så bra med allt är det något inuti mig som vrålar ut sin sorg och ilska över allt och ingenting.
Känner mig så otacksam.

Ibland vill jag inget annat än att självskada, slippa känna, försvinna....
Varför vet jag inte riktigt.

För egentligen så vill jag ju leva ändå.
Typ.

Minne

Jag är inte den att skryta med bra närminne eller arbetsminne. Men men!
Nu vet jag att det är något jag ska göra - men vad?
Ni vet när man håller på med något och kommer på något man ska hämta eller göra snabbt.... och där tar det stopp.
Kan trösta mig med att det nog löser sig ändå tillslut med vad det nu än kan va.
Däremot har jag kanske lite bättre detaljminne - och ännu bättre "känslominne". Alltså att komma ihåg sånt som berört mig mycket. Men som kanske inte är lika viktigt för nån annan som också va med om samma sak.

Nog om detta.
Idag är det tydligen ett år sen jag fick remissen skickad till Idun (dagvården).
Vilken resa det varit! Den är inte slut än heller som tur är.
Otroligt tacksam för att jag fick chansen. ♡

Nu borde jag fixa middag. Det va dock inte det jag hade problem med nyss att komma på.... förblir ett mindre mysterium ett tag till.

Ja, just det. Påsken va okej. Släktmiddag byttes dock ut mot tokförkylning för min del.
Men jag och T har ätit ägg och så hade jag fixat överraskning med gömda kinderägg till oss båda.

Livet blir ju sällan som man tänkt sig - men kan bli ganska bra ändå.

Hej hej.

Balans?

Just nu - eller ja, sen några veckor tillbaka, märker jag hur jag saknar att ha en mer hållbar balans i vardagen.

Jag kör på - för jag vill så gärna orka med allt. Allt som jag upplever och tror att alla andra orkar med - men som jag många gånger inte klarar av på samma sätt.

Och jag slår på mig själv så hårt varje gång jag inser att jag inte orkat.

Jag tycker verkligen om min praktikplats - jättemycket. Men jag vet att det är en del som blir fel där. Raster glöms bort - för att jag inte riktigt vågat.
Jag vill så gärna vara alla till lags.

Rädslan att inte duga kostar så mycket.
Så mycket att jag kör på så hårt att jag vissa dagar när jag är ledig knappt tar mig ur sängen och nästan kräks av att bara orka stå upp i duschen.

Det skäms jag över.

Torsdags blev en sådan dag.... efter mycket om och men tog jag mig tillslut iväg till min dagverksamhet och hade möte med min kontaktperson där.
Frågan blev såklart varför jag va där istället för att bara va hemma och vila.
Mitt svar blev att jag inte stod ut med ångesten hemma - jag behövde göra något för att bryta affekten.
Som en vägg av extrem trötthet och känslor som exploderar i varje atom.
Jag kan inte vila då - för allt blir så övermäktigt.

Däremot ställde jag in kvällens planer. Middag på stan och konsert med T.
Dåligt samvete.... jo tack.

Hur som helst så från och med kommande vecka så blir det raster inräknat på praktiken.
Hur det går vet jag inte - men jag måste försöka.

Nu är det helg. Som tur är gör vi inte så mycket denna helg.
Fortfarande väldigt trött i kroppen och lite vinglig.
Kom iallafall ut på en liten promenad och följde med och handlade på eftermiddagen.

Jag kämpar på.

Helg och vardag

Vardagen funkar ganska bra just nu.
Rundar av helgen som spenderats hos T.

Igår va vi på Liljevalchs Vårsalong.
Vi orkade dessutom med att kolla in lite bokrea och lyxfikade på Espresso house.
Vi hade egentligen tänkt äta middag ute men vi insåg att soppa och rostat bröd hemma passade ännu bättre.

Idag har vi knappt lämnat soffan - Vasaloppet och mer skidåkning på tv.
Klagar inte då det va rätt skönt att vila.

Kvällen har bjudit på boendestöd. Håller på att lära känna ny personal.
Går över förväntan. Väldigt trevligt.

Nu dricker jag kaffe trots att klockan är mycket. Chokladbit till det är inte tokigt alls.
Nerbäddad i soffan med bolltäcket och värmekudde.
Tigerbalsam i nacken dessutom.
Tycker att huvudvärken blir mer hanterbar då.

Har huvudvärk/migrän lite för ofta ibland.... Men ja, orkar inte ta tag i det just nu.
Så kör på med tigerbalsam (nacke, axlar och bakom öronen) och värktabletter.

Men som sagt - annars funkar vardagen rätt bra just nu.
Ibland blir jag dock galet trött så att jag inte vet om jag ens orkar skrika eller gråta.
Men det går över -  och mer och mer sällan leder det till destruktiva ångestspiraler.

Jag kämpar på - som vanligt.

Slå tillbaka

Bloggandet känns lite av just nu. Kommer inte på vad jag ska skriva - men försöker ändå.

Tacksam över några booster-dagar tillsammans med S. ♡
(Och tack J för stöd - och alla ni andra också.)

Men gisses vad dubbelt allt kan vara. Så arg på allt vad ätstörningar heter och beter sig.
Det gör så ont att se någon annan sitta så hårt fast i ätstörningens klor.... ilskan, frustrationen, sorgen och maktlösheten över att se hur hårt det är att kämpa.

Men likaså blir jag varm inombords när jag ser att kämparglöden finns där.

Jag vill så gärna kunna hjälpa andra.

Försöker lita på att jag gör något bra när jag visar att jag fortsätter att kämpa.

Ätstörningen har vunnit många slag och strider. Men jag är inte klar ännu.

Jag ska slå tillbaka.

Tuffare tid

Vardagen - att upprätthålla rutiner, att hantera ångesten och kämpa mot ätstörningen.
Just nu går det sådär.

Jag hör ätstörningen så tydligt och ofta nu. Försöker att inte lyda, men det är inte alltid som det går.

Blir besviken i dubbel bemärkelse. Att jag fortfarande fastnar så lätt - och att jag slår på mig själv när jag trillat dit.

Jag vet ju bättre - men samtidigt vet jag inte alls. Framtid.
Att våga satsa (trots ovisshet och panik).

Det går upp och ner - men förhoppningsvis framåt ändå.

Lyxmåndag

Märker att jag inte är så aktiv i mitt skrivande här.
Mestadels av tiden går till att hålla igång vardagen och rutiner.
Skönt att julledigheter och annat är över nu.

Nytt år förresten... inga nyårslöften men jobbar på att vara snällare mot mig själv.
Att våga sätta gränser - och att försöka hålla kvar dem också.
Lite mer yoga vore trevligt också.

Hur som helst, måndag idag.
Lyxig sådan.
Lunch med S där vi mötte J och några nya från Idun.
Satt kvar med S och drack kaffe.
Kaffe efter maten är lyx! Särskilt med viktigt peppsamtal.

Efter detta inleddes äventyr leta vinterjacka. Letare efter en som inte är hysteriskt varm.... ogillar starkt att bli för varm och svettig.
Hittade ingen idag men fortsättning följer.

Viktigaste va såklart att få umgås med S. ♡

Åkte hem - smoothie till mellis och passade på att vila lite.
Laddade om för middag med boendestöd.

Det är lyx att äta pizza på restaurang med bra sällskap och ytterst lite ångest.

Nu ska jag försöka sova.
Praktik och läkartid imorgon.

Vi hörs. Ha det bäst!

Juletid

Juletid och julefrid... eller äsch.

Läget är okej trots att jul inte är nån favorit.
Maten går sådär. Började slarva redan innan julhelgen. Inte på grund av ätstörnings-ångest... mest för att nej jag vet faktiskt inte riktigt.
Slarv som lett till mackor i tid och otid. Och godis och kakor. Och kaffe i mängder.

Försöker komma tillbaka till bättre rutiner med havregrynsgröt till frukost och lagad mat till lunch och middag.
Men det är ju så gott med mackor ibland.
Skinka och rödbetssallad på mackorna är en stor favorit här nu. Så gott! Mums!

Åter till julen... bott hos mina föräldrar. Vi började redan på lillejulafton, alltså den 23:e, med middag (julmat) för moster o kusin.
Julafton - med tanken att nää vi ska nog inte göra så mycket...
Förmiddagsfika med mormor o morfar.
Bror och flickvän kom över på lunch (julmat) och fika.

Kalle på tv. Såg dock inte allt då hundarna behövde gå ut.
Pappa va ute på tomte-uppdrag.

På kvällen lagom till paketöppning och middag (mer julmat) trodde jag att jag höll på att bli sjuk - mådde så sjukt illa. Men det va nog mest kombon ångest, stress och julmat - för tur nog gick det över ganska fort.

Självklart såg vi på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Resten av kvällen va ganska lugn.

Igår (juldagen) tog vi det mest lugnt.
Idag är det annandagen. Hemma hos mig igen.
Varit på middag hos mormor och morfar tillsammans med mostrar och kusiner.
Nu nerbäddad i soffan med bolltäcke och värmekudde.

God fortsättning och gott slut på året. ☆

Inget speciellt

Eller ja jo lite speciellt är det nog idag ändå.
Igår blev en sämre dag (ni vet - göra för mycket för andra och glömma bort sina egna gränser...) så känns bra, till och med lyxigt att få landa i en bra dag.
Det har gått bra på praktiken, maten har funkat och efter melliset på eftermiddagen blev det en promenad. Så skönt!
Va ute typ en timme - gick inte för fort och gick inte några extra kilometer eller uppförsbackar.

Jag gick inte för att kompensera eller försöka gå ifrån ångesten.
Jag var ute för att det var skönt att va ute - rensa lite tankar, peppmusik på, andas frisk och kall luft!

Alldeles för många gånger har jag gått i just ångestens namn.
Att fly. Kompensera. Att gå tills det svartnar helt.

Men idag var ingen sådan gång!
Det var annorlunda idag. Det var bra idag!

Idun v.8

Tårarna är nära nu. Allting känns så stort.

Jag kommer sakna min grupp, aktiviteterna och behandlarna så mycket!
Ja, det är sista veckan nu.

Det är större än väntat.

Men det är inte helt slut. Jag har ju uppföljningen kvar hos min behandlare.
Annars hade jag nog inte klarat av det här.

Under veckan gjorde jag om testerna på riksät - skattning för att se ev. diagnos mm.
Resultatet - ingen diagnos!
Eller ja - i partiell remission har min behandlare förklarat.
Lycka! Jag är starkare än ätstörningen!

Har så mycket mer att berätta - men det får bli en annan gång för nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka mer.

Stolthet. Lycka. Separationsångest.

Tack till alla som gjort min resa möjlig. ♡

Idun v.7

Det har gått fort. Väldigt fort.
Dessutom förkyld igen.
Jobbar på att vara snällare mot mig själv.
Jag vill ju alltid kunna ge så mycket som är möjligt till alla omkring mig. Alltid.
Men då måste jag ju också ge till mig själv för att orka.

Veckan på Idun har bjudit på bra samtal i gruppen, både på vår fritid och under aktiviteterna (temagrupp, kroppskännedom, act-grupp och yoga).

Tisdagens kroppskännedom var en utmaning - bollmassage!
Jag klarade det!
Att ge massage var svårt. Svårt att lita på att jag gjorde rätt.
Att hålla fokus och våga lita på att det nog blev bra ändå.
Att få massage... ja helt otänkbart för några veckor sen.
Men nu gick det över förväntan.
Det var till och med ganska skönt.

Onsdagens bild blev inställd. Men det gjorde inget.
Följde med en annan i gruppen in till stan istället.
Vi kollade kläder och mellisfikade. Väldigt viktigt och betydelsefullt det med.

Torsdagens lunch med S är jag väldigt tacksam och glad för.

Väldigt bra samtal med min behandlare under veckan också. Som alltid.

Nu satsar jag på bra hemmaveckor som följs av min sista behandlingsvecka.
Så mycket känslor redan!

En dag i taget. Varje steg räknas.

Idun v.6

Skilsmässa pågår. Ätstörningen ska inte bestämma mer över mitt liv.
Nu gör jag slut.
Det är svårt och det tar tid.
Men jag vågar tro på att det är värt att ta den striden.

Ikväll slängde jag (äntligen) mina "bantningspiller".

Jag försöker använda tiden på Idun så bra det går - trots att min behandlare varit sjuk några dagar denna vecka.
Märker att det händer saker - jobbiga saker - men bra.

Fortfarande läskigt med framtiden - vad ska jag göra utan ätstörningen och alla frågor, tankar, funderingar och känslor.
Jag vet inte riktigt. Men jag vill tro att jag kan ändå.
För det går ju framåt.

Idun v.5

Veckan gick så fort!
Men det har varit en bra vecka. Lägger i en högre växel.
Är så obeskrivligt trött på ätstörningen nu. Visst är det läskigt att tänka sig en tillvaro utan den. Min bästa vän och värsta fiende.
Nej, nu vill jag något annat. Våga prova något nytt.
Det blir läskigt och det blir svårt - men det är värt det.

För övrigt råkade jag yttra något om att det va längesen jag va förkyld.... tji fick jag!
Igår provade jag kombon tokförkylning och migrän.
Rekommenderas inte!

Men förutom förkylningen så har veckan och helgen varit bra.

Nu vila. Laddar för nya tag.

Hårdsmält

Igår va det Suicidpreventiva dagen.
Hittar inte riktigt orden.
Det ligger så nära - men ändå med mer och mer avstånd.
Jag har gjort så många hemska försök att avsluta mitt liv - att göra mig så illa att det är svårt att beskriva vad som hänt och varför.
Men varje ny dag är ett steg längre ifrån den tiden.

Jag har också varit med om att behöva förlora en av de finaste vänner som inte orkade leva mer.
Den saknaden är ofattbar.

Idag vill jag leva. Visst kan jag många gånger känna att jag inte vet om jag orkar kämpa med allt som gör obeskrivligt ont.
Men jag vill ändå leva.

Jag hoppas att ni som läser min blogg orkar känna att livet är värt att leva.
Önskar att mina ord kan ge er förståelse, tröst och motivation.
Att ni orkar kämpa lite till - oavsett med vad.

Det handlar inte om att aldrig falla.
Det är att resa sig igen efter varje fall som är det viktigaste.

Idun v.4

En mindre kris och skit just nu, även kallad fyraveckorskrisen på Idun... kryss på den.
Hälften av behandlingsveckorna avklarade och hälften kvar (+ uppföljning).
Backar och går framåt samtidigt.

Det mesta känns förjävligt just nu - men försöker att acceptera istället för att agera.

Det kanske går ändå.

Rutin och medvetenhet

Jag vet inte riktigt om det är en något mer depressiv period eller ja oavsett vad eller varför... Det känns som om jag just nu gör det mesta på rutin. För att jag måste.
Som om hoppet och livslusten hålls på paus.
Det går - men tårarna finns där så fort jag stannar upp.
Så jag fortsätter med rutiner och håller mig sysselsatt.
Försöker vara snäll mot mig själv.

Och jag har blivit mer medveten om mina (destruktiva) säkerhetsbeteenden och hur stor makt jag låter ätstörningen ta över mitt liv...
Det är kanske det som gör mest ont just nu. Medvetenheten och en smula bitterhet.
Varför har det blivit så fel?

Jag vet att det bara är jag själv som kan göra den stora förändringen. Att bli friskare. Att vara snäll mot mig själv.
Lätt är det inte. Men jag hoppas innerligt att det kommer gå ändå. Tillslut.

Idun v.3

Helt slut denna vecka också. Inte lika fysiskt trött - men mentalt känns det typ som att springa maraton.
Men det är så jäkla bra! Det går framåt! Två steg fram och ett tillbaka och ett steg fram och två bakåt... Det rör på sig.
Jag kanske inte ser hur och varför men jag börjar märka en positiv förändring - inte bara med maten.

T kommer äntligen hem imorgon. Två veckor där saknaden gjort sig påmind. Ser fram mot att få en vanlig helg tillsammans.
Oh ja, jag gillar när det är som vanligt. Rutiner är trygghet.

Hm.... nu tog orden slut. Men jag återkommer.

Var rädda om er.

Efter semester

Varit hemifrån två veckor. Härligt och lite besvärligt.
Svårast är att starta om med rutiner och ensamheten igen.

Mellbystrand va trevligt och varmt.
Åhus ännu bättre.
Sol varje dag. Dåligt med bad dock.

Matschemat har inte alltid varit lätt att följa - men jag har nog försökt att göra bästa möjliga ändå.
Eftermiddagsmellis har ofta blivit fika och några kvällar glass eller godis- utan allt för mycket ångest. Inte kompenserat på destruktiva sätt. Inget alls.

Igår kväll blev det Otto-glass såklart! Ingen semester i Åhus utan glass.
Gott!

Märkte hur ångesten kom i kapp -  känslan av att vilja åka hem för att låta ätstörningen ta plats.
Svälta eller fortsätta äta.

Men det blev bättre ändå.

Nu startar jag om - med mer vanliga rutiner och semester på hemmaplan.